Den röda lagården kunde ha varit en aning mer orimlig

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

På Kungliga Operan uppförs för närvarande en underbar uppsättning av ”Trollflöjten”. Den är lekfull, alltigenom spännande, och den använder sig till fullo av det slitna scenmaskineriet. Kören är skolelever, björnar och scouter, och efter paus är tvåmanstältet uppsatt. En sömndrucken scout kommer ut ur det, sedan en till, och ytterligare en. Därefter trillar två till ut, och sedan en hel liten patrull. Minsta barn förstår att det finns en lucka i golvet, men ändå är det roligt, för att vi avslöjar tricket och för att tanken på att de alla skulle få plats därinne kittlar fantasin.

En liknande fråga om rimlighet vill Kim Crumrine skapa med ”Den lilla röda lagården”, vari alla djur får plats, trots att den beskrivs som liten. Crumrine är bosatt i USA och boken är först utgiven på italienska, och den visar på Lilla Pirat-förlagets ambition att föra världen till Sverige med böcker för de allra minsta. Lilla Pirat har höjt nivån för böcker med hårda pärmar och hårda sidor, och därför är det även intressant när en bok som man kan känna en viss tveksamhet inför, ges ut av förlaget. I de flesta fall får sådana produkter gjorda för mjölktandsgnagarnas gaddar passera obemärkt, men här är det intressant att fråga sig hur något som fungerar på Operan inte faller lika väl ut på boksidan.

Till att börja med ligger humorn i ”Trollflöjten” i det okommenterade. Ingen säger, eller sjunger, något om tältet. Ingen på scenen ifrågasätter det orimliga utan det överlåts till publiken. Ett sådant upplägg hade också fungerat i Crumrines bok, men här kan berättaren inte hålla tyst och lita till de lätt Dick Bruna-inspirerade bilderna av de olika djuren som klämmer sig in genom dörren på ladans gavel. Fåren kommer och texten lyder ”Finns det plats för dom också i den lilla röda lagården.” På nästa uppslag har de försvunnit och bytts ut mot texten ”Självklart!”

Bokens andra bekymmer är att det som i slutet förklarar att alla djur får plats inte hittas i ett motsatsförhållande så som stort och litet, utan i litet och långt. Crumrines sista uppslag visar lagården från sidan, den ”låååånga röda lagården”, enligt texten. Men däri ligger ingen glasklar konflikt med logiken och det rimliga, så som med det lilla tältet med obegränsad rymd. Något som är kort och långt samtidigt kan förbrylla oss, eller lätt och tungt på samma gång. Litet och långt är inte en tankenöt på samma sätt eftersom litet i detta sammanhang kan bytas ut mot smalt. Den smala gaveln och den smala dörren. Det smala och det långa finns överallt, det är inget att skriva hem om, eller i en bok. Trots att boken inte alls är särskilt låååång.

Läs mer av DN:s barnboksbevakning