Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Memoarer
Erland Josephson
”Sanningslekar. Berättelser ur ett skådespelarliv”
Svenska Akademien/Norstedts, 311 sidor
På SVT visades nyligen en film från 1956 som heter ”Sceningång”. Redan titeln doftar 50-tal. Om jag inte visste att manusförfattaren var en 33-årig Erland Josephson, hade jag gissat på någon av trotjänarna i branschen. Den handlar om en samling unga och ivriga skådespelare som får lära sig livet. Sista ordet går till Edvin Adolphson, den åldrade premiäraktören.
Hemligheten med Erland Josephson är att han blir yngre med åren, eller om han möjligen har alla åldrar i sig från början. Från lyriker och romanförfattare till gästspelande skådespelare i Paris, där han sitter på golvet i Peter Brooks underbara iscensättning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”. Sin egen filmregissör (”Marmeladupproret”) och Bergmans buktalare, däremellan allt som leder till att han i åttioårsåldern får spela ”Romeo och Julia” med Lena Nyman på Teater Brunnsgatan Fyra.
Mångsidighet väcker alltid misstankar – i Erland Josephson fall var det ett personlighetsdrag: ”När jag numera ser mig i spegeln, något som jag aldrig har gillat men ofta varit tvungen till, tycker jag att jag blir mer och mer mig själv och samtidigt mer och mer påminner om andra.”
Orden är hämtade ur en bok som lägger ytterligare en dimension till den offentliga bilden av den firade skådespelaren och predestinerade Dramatenchefen. Den heter ”Sanningslekar” och består av en samling dagboksliknande texter, hämtade från fyra volymer som skrevs på 90-talet. Ett andningshål. För urval och personlig inledning svarar Per Wästberg, ett välkommet bidrag till Svenska Akademiens serie med svenska klassiker, från Heliga Birgitta till Carl von Linné och Gunnar Ekelöf.
Spirituellare än det mesta på svenska, som Wästberg skriver. I Bergmans typgalleri fick han ofta spela den intellektuelle ironikern.
Det gömmer sig lyckligtvis en annan Josephson i dessa till synes osorterade dagsnoteringar. Boken är full av snabbporträtt av regissörer och skådespelare som väcks till liv på varje sida, flera jag minns från mina första Dramatenbesök, komiska som den gravallvarlige Ulf Johansson eller gripande som Olle Hilding, den senare som fick bäras in på scenen i sin sista föreställning. Margaretha Krook, Georg Rydeberg och Ingvar Kjellson, ”en säregen blandning av adjunkt och clown”.
Särskild kärlek ägnas Jan-Olof Strandberg och Gunn Wållgren, något annat vore inte möjligt. Strandberg så kvick att man inte hann uppfatta hur han vände på fläcken. Wållgren som var prosa och poesi i en person.
Enda gången Erland Josephson höjer tonen handlar det om konflikten med Dagens Nyheter när Ingmar Bergman ”knuffade” Bengt Jahnsson och fick böta femtusen kronor. Jahnsson som enligt Josephson var en ”ondsint” teaterkritiker. En vanlig missuppfattning.
Familjen får dela på birollerna, möjligen med undantag av farbror Ragnar, konstprofessor och lyckad Dramatenchef (1948-51). Det judiska är en bakgrundsfaktor: ”Livet är för allvarligt för att tas på allvar”. Hemlösheten skänker inte desto mindre en hemkänsla som han delar med varje seriös skådespelare. Det behöver inte förklaras. ”Jag ville bli författare och skådespelare, jag blev det.”
Jag saknar Erland – han hette ingenting annat – och kanske framför allt hans vidsyn. Han stirrade sig aldrig blind.
Läs fler texter av Leif Zern och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.