Sångerskan Touda lever farligt, uppträder ensam, dansar storskrattande med sjövilda lantisar som tappar besinningen och angriper henne med våld. Hon släpar sig upp och fortsätter, vägrar ta emot beskydd fast hennes älskare är polis. Hon lever bara för sin dövstumma son och för sin sång. Helst aita, en traditionell beduinsk sångstil som enligt förtexterna, ”började som ett skrik och förvandlades till sång” med texter om köttets lustar, själens sorg och frihetens skönhet.
För att slå igenom och för att sonen ska få en utbildning lämnar hon småstaden i södra Marocko och reser till Casablanca, där hon strövar genom den bullrande, glansiga metropolen, urmodigt klädd i sammetsklänningar med guldbrokad, med kolsvarta kajalögon och tunga smycken. Hon tvingar sig upp på nattklubbsscener och får alla att dansa. Hon hetsar utan att behaga, skakar av sig sedlarna som trycks in i kläder och hår och blir utslängd när hon kräver respekt.
Kvinnorna som sjunger aita kallas sheika, ett ord som både hennes egen religiösa bror och de packade farbröderna på dansgolvet får att låta som ”hora”, men som för Touda och de insatta är något helt annat: en konstart och ett kall.
Varför blir männen så förvirrade av henne? Vad är det de inte förstår?
”All you ever got to do is be a good man one time to one woman, and that will be the end of the road.” skrikviskar Janis Joplin i ”Cry baby”. Det var en textrad som etsade sig fast i min flickhjärna tidigt och som kommer för mig igen när jag ser Toudas kamp (kanske delvis för att Joplinflickor köpte likadana klänningar i Gamla stans patchoulidoftande butiker på sjuttiotalet).
Det låter ju inte som ett omöjligt mål, att vara schysst en enda gång mot en enda kvinna, ändå anade jag redan då att desperationen i Janis Joplins röst var motiverad. För om ”being a good man to a woman” innebär att han ska se henne som människa med egen vilja, egna drömmar och egen sexualitet, så verkar det fortfarande inte gå att ta in annat än fläckvis och periodvis i historien. Sen måste han låsa in, tysta ner och göra henne främmande igen.
Nisrin Erradi ger Touda enorm vitalitet och får henne att verka kämpa för sin existens och sin stolthet med varje andetag, hur trängd hon än är. Hon bär hela filmen, som börjar och slutar med huvudrollens styrka. Det är allt den handlar om: Touda, som rör sig lika fritt bland getterna på föräldrarnas stuga i bergen som på sliskiga lyxbarer, men är allra friast i en ensam dansscen framför spegeln på ett hotellrum. En modern, uråldrig, ledsen, stark, sexig kvinna och konstnär i en värld som aldrig verkar vakna.
Den röda filmaffischen är förvillande lik Anoras, där lika svartögda Mikey Madison dansar fri och lycklig men i blått, västerländskt discoljus, också hon liksom i sin egen värld. Den vilda, läskiga tjejdansen är kanske tillbaka. Revenge of the dancing queens.
Se mer. Tre andra nordafrikanska filmer med kvinnotema: ”Papicha” (2018), ”Den blå kaftanen” (2022), ”Four daughters” (2024).
Läs också:
Nabil Ayouch: ”Jag vill återupprätta sheikornas förlorade heder”
Fler filmrecensioner och andra texter av Kerstin Gezelius
