Två till tre veckor efter påvens död samlas konklaven i Vatikanen för att välja hans efterträdare. Konklaven består av de kardinaler som är under 80 års ålder, för närvarande 138 av världens 252 nu levande kardinaler.
Ordet konklav kommer från latinets cum clave, ”med nyckel”, och syftar på att kardinalerna är inlåsta. Detta är numera inte helt sant, för även om de tillbringar dagarna inne i Sixtinska kapellet så får de sova i Domus Sanctae Martae, ett gästhus helt nära.
Det stämmer dock att de är helt avskurna från omvärlden. Inga telefoner, ingen radio eller tv får användas. De två läkarna och tjänstefolket som är på plats har alla skriftligen lovat att inte avslöja något om vad som sker under konklaven.
Högst fyra gånger per dag röstar kardinalerna på en ny påve. Det sker genom att de skriver ett namn på ett papper.
Valsedlarna räknas sedan. Får en kandidat minst två tredjedelar av rösterna är han vald. Får ingen så många röster måste omröstningarna fortsätta.
Efter varje omröstning bränns valsedlarna i en öppen eld. Samtidigt bränns också en kemisk blandning som avger svart rök om ingen ny påve är utsedd.
Under de senaste påvevalen har processen tagit mellan en och tre dagar. Men det är inget som säger att det inte kan dra ut längre på tiden – efter påve Clemens IV:s död 1268 tog det tre år för kardinalerna att komma överens.
Efter den sista omröstningen, när en kandidat har fått tillräckligt med röster, används numera en kemisk blandning som avger vit rök.
Utanför på Petersplatsen väntar ofta tusentals nyfikna just på att få se denna vita rök stiga ur kapellets skorsten. Kort senare uppenbarar sig Vatikanens förstediakon, den franske kardinalen Dominique Mamberti, på Peterskyrkans balkong och uttalar orden habemus papam – ”vi har en påve”.
Den nye påven träder sedan fram på balkongen, medan en blåsorkester spelar Vatikanstatens nationalhymn. Han uttalar välsignelsen Urbi et Orbi – ”för staden och världen” – och katolska kyrkan har fått ett nytt överhuvud.