Denys, 19 år, soldatnamn ”Vince”. Från byn Kopyliv utanför Kiev.
”Jag har varit i armén i ett halvår nu. Det svåraste är att förlora vänner. Du pratade med dem för en halvtimme sedan, och plötsligt finns de inte. Du kan aldrig prata med dem igen.
Vi var åtta kompisar som tog värvning samtidigt. Tidigare i år dödades min vän, den kille som hade pushat mig att ansluta mig just till den här brigaden.
I infanteriet går vi längst fram och möter fienden öga mot öga.
Det här vapnet som jag bär nu, min automatkarbin, tog jag från en rysk soldat. Ryssarna attackerade och kastade en granat mot oss. En av mina kamrater skadades. Jag kastade tre granater mot ryssarna. När de hade exploderat sprang jag fram och kollade.
Jag såg två ryssar. En död. Den andre levde, men han ville inte ge upp och låta sig tas som krigsfånge. Så jag gjorde slut på honom och tog hans vapen. Vi kallar det en trofé.
Det kan vara ren skräck därute på slagfältet. För att klara av det använder vi svart humor. Vi kanske säger ’snart anfallar ryssarna, det blir inte dumt att skadas, komma till sjukhus och vila upp sig lite’.
Min mamma ville inte att jag skulle ta värvning, jag tror inga mammor vill att deras barn ska göra det. ’Du har gjort ett misstag’, sa hon. Min pappa, som varit soldat, protesterade ännu mer. Han skadades själv allvarligt för flera år sedan och kan inte längre tjänstgöra.
Men jag har drömt om att bli militär ända sedan jag var nio år. För mig handlar det om patriotism, mitt land är under attack och jag vill vara med och försvara det. Och efter ett halvår ångrar jag mig inte. Jag har växt och klarar saker jag inte visste att jag kunde.”
Mykola, 28 år, kapten. Soldatnamn ”Judo”. Från Sumy i norra Ukraina.
”Vi är stationerade på en sträcka med extremt intensiva strider. Ryssarna anfaller, de försöker hitta våra svaga punkter och trötta ut oss. Vi dödar många fler av dem än vad de dödar, jag skulle tro 4-5 gånger fler. Men de har också en mycket större befolkning att ta av.
Jag var 18 år när jag tog värvning. Vi var ett tiotal fotbollssupportrar från min hemstad, från en grupp som kallade oss Sumy Ultras. Vi höll på fotbollslaget i Sumy och på ukrainska landslaget. Vi var patrioter, vi älskade vårt land.
Det var i början av 2016. Ryssland hade nyligen inlett invasionen genom att ta Krimhalvön och Donetsk och Luhansk i öster.
Som ung soldat förstår du inte hela bilden. Du har mycket energi, men du kan också sjunka fort mentalt. Du är inte lika uthållig. Det går upp och ner.
De bästa soldaterna är de vi kallar farfäder. De äldre. De kan se slitna ut, som uteliggare – men herregud vilka bra soldater de är. De förstår saker om livet som yngre inte förstår.
Nu har jag en treårig dotter, Sofia. Hon är kvar i Sumy, nära ryska gränsen, där ryssarna anfaller hårt. Hon bor med sin mamma, min exfru. Jag tycker att de ska flytta utomlands, till Tyskland, så att de är säkrare.
Jag är tacksam mot Europa för att de tar emot våra familjer, de stödjer oss på så vis. Men annars vet jag inte… I Europa finns ju flera proryska länder, som Ungern, Slovakien och Serbien. De ställer till skada och hindrar Europa från att enas. Ärligt talat tror jag att Europa behöver oss ukrainare mer än vad vi behöver dem. Vi utgör frontlinjen och skyddar resten av Europa mot den ryska anstormningen.”
Kostya, 25 år. Soldatnamn ”Ross”. Från Dnipro i östra Ukraina.
”Jag har just kommit tillbaka från 20 dagar i skyttegraven vid frontlinjen. Det är därför jag är så slätrakad… Det var så skönt att tvätta sig och raka sig!
Det var mitt allra första uppdrag som soldat, efter grundutbildningen. På min position dog ingen den här gången, men en kille i vår enhet dödades på ett annat ställe.
Jag är ganska slut just nu. Du måste vara så otroligt koncentrerad hela tiden när du är i skyttegraven. Annars riskerar du både ditt liv och dina kamraters liv.
Jag har skrivit på ett treårskontrakt med Tredje anfallsbrigaden. Jag valde att ansluta mig frivilligt hellre än att bli mobiliserad och hamna varsomhelst. Jag valde den här brigaden för att jag hade hört bra saker om dem – och de har väldigt proffsiga rekryteringskampanjer. Man ser reklam för Tredje anfallsbrigaden överallt.
Men självklart är inte kriget som i reklamen. Du springer inte omkring till cool musik och röjer i fiendens skyttegravar. Ofta sitter du bara still, och du gräver en massa. Drönarbomber och granater exploderar runt dig. Du försöker överleva, och sen gräver du ännu mer. I rekryteringsfilmerna gräver de sällan skyttegravar.
Innan jag blev soldat jobbade jag som kameraoperatör, vi gjorde barnfilmer. Det var intressant, men detta känns viktigare. Jag älskar Ukraina. Jag känner att mitt land representerar mig på världsscenen. Ukraina är mycket mer europeiskt än Ryssland. Europa vill skapa saker, motivationen att göra saker är positiv. Ryssland har en negativ syn, som jag ser det. En avundsjuk syn där man vill ta från andra eller förstöra det.”
Läs mer:
”Jag vill se Moskva brinna, det är min djupa önskan”
