Introt är en käftsmäll. En brottsplatsundersökning bland miljoner andra i tv-utbudet blir plötsligt akut drabbande, men adrenalinruschen klingar ganska snart av, när manuset börjar haspla ur sig en hel radda genretroper:
Den inte helt ovanliga premissen där ett gäng tilltufsade poliser tvingas ner i myndighetens källare för att där ta tag i kalla fall. En huvudperson som mycket motvilligt går till psykologen för att bearbeta trauma på jobbet. Som dessutom är ovillig att acceptera en ny partner och som givetvis också har trassliga hemförhållanden. Jisses. Och det är ytterligare åtta avsnitt kvar…
Men! Den som kämpar sig igenom denna hinderbana av klichéer blir vederbörligt belönad, för på andra sidan breder sig ett suggestivt krimlandskap ut sig. Serieskaparna tar de nötta mallarna och fyller dem med liv och spänning, och ger det stretsamma, otacksamma polisarbetet full rättvisa. När det nionde avsnittet tonar ut, suktar jag efter mer av den säregna stämning som har alstrats kring kommissarie Carl Morck och hans assistent Akram Salim.
Denna uppdaterade Sherlock Holmes och Dr Watson-duo tar sig an ett fyra år gammalt försvinnande där en streberartad åklagare plötsligt gått upp i rök. Kanske mördad, kanske död för egen hand. Den initiala utredningen verkar ha motarbetats från högre ort, men spåren leder också långt tillbaka i tiden. Inte heller den premissen är purfärsk, men man behöver inte uppfinna hjulet varje gång, det räcker att man ser till att det rullar med fart och elegans.
Den litterära förlagan heter ”Kvinnan i rummet”, den första boken i den danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens bästsäljande romanserie om ”Avdelning Q”. En filmatisering kom som ett kommersiellt brev på krimposten för tolv år sedan, men det var en tämligen konstlös sak som ruschade genom skeendet. En pliktskyldigt återberättad franchisefilm av Beck-typ bredvid seriens spännande långkok. Seriemakarna har byggt ut, renoverat och förbättrat – så pass mycket att det till slut är ett helt nytt manus, med bara originalets stomme kvar. Vi får förutom den komplexa brottsintrigen även en berättelse om trasiga relationer mellan föräldrar och barn, på olika nivåer – och därtill en större bild av politisk korruption inom rättsväsendet.
I filmen fanns ett svenskintresse i Fares Fares i den stora birollen, men han fick inte mycket att jobba med. Det får i stället likaledes svenska och alltid sevärde Alexej Manvelov (”Innan vi dör”, ”Top dogg”), som förvandlar Morcks syrianske assistent Akram till en artig civilpolis med ett dolt men väl tilltaget våldskapital.
Matthew Goode (”The king’s man”) gör den plågade huvudrollen till en emotionellt kortsluten typ – oberäknelig och framför allt: sarkastisk. Grundmurat och vältaligt sarkastisk. Likt de flesta andra i serien. Här förs nämligen knappt en enda normal dialog. Alla replikskiften är spetsiga, fyndiga och inte sällan elaka – det är ett munhuggande flöde värdig en (depressiv) screwballkomedi. Inledningsvis är det faktiskt en smått irriterande jargong. Ska Morck gå omkring och grymta i nio avsnitt? Men det är så konsekvent genomfört och väl grundat i alla karaktärer, att det bara krävs en liten kalibrering av förväntningar och perception för att jag ska bli smått beroende av taggtrådstugget.
Trevligt nog antyder slutet att det lär komma mer av samma vassa vara.
Här är veckans bästa strömningstips
