![](https://i1.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/db13de91-3a49-4a9c-8ad6-f14cfded663c.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Sorrento: en halvö på Amalfikusten. Landtungan sträcker sig mot Capri.
Edvard Selander Patrignani tyckte om att vara i Italien, Sorrento var hans farmors hemtrakt och familjen tillbringade alltid några sommarveckor här.
Men sommaren 2022 var han inte med. Tre månader tidigare hade han rest som frivillig till Ukraina. Sedan midsommarhelgen befann han sig vid fronten, tillsammans med andra som kommit som han.
De väntade på avlösning.
– Jag hade haft en dålig känsla i någon vecka. Edvard hade svarat så kortfattat på våra meddelanden, eller inte alls. Och saker ändrades: först skrev han att de strax skulle rotera, men sedan var det inte så längre. När jag ville veta mer skrev han bara att allt var bra, säger Britta Selander Patrignani, Edvards mor.
Hon kände sig olustig, på stränderna i Sorrento.
Så kom ett sms till hans syster, Elsa: Var detta ett nummer där man kunde nå Edvard Selander Patrignanis anhöriga? En kort stund senare lämnade Tobias Engqvist, sjukvårdare och vän till Edvard i Ukraina, det värsta besked en förälder kan få.
– Det var som att något rann ur min kropp. Det var fysiskt: som om all den oro man känner och har känt för ett barn, det var som att den försvann ut ur mig. Det var en konstig känsla. Jag kunde inte vara stilla, så jag var i rörelse.
Resten av den dagen gick Britta Selander Patrignani, i flera timmar.
I sommar har det gått två år.
Britta och Marco Selander Patrignani bor i en våning precis bakom universitetet, i hjärtat av Uppsala. I det rymliga vardagsrummet finns ett minnesbord med inramade fotografier, några dikter och utmärkelser, flera av dem postuma.
Edvard Selander Patrignanis föräldrar har ägnat många timmar åt att försöka förstå vad som drev deras son och varför just han kände så starkt att han måste ge sig in i någon annans krig.
De är inte de enda som undrat.
Vad får en sådan ung man att lämna allt för att utsätta sig för livsfara i Europas utkanter?
När journalisten Jon Forsling förstod att han hade en personlig koppling till den första svensk som stupade i Ukraina – han råkar känna Britta Selander Patrignanis syster – började han fundera. Han visste varifrån Edvard kom och ungefär vem han var.
Så vad får en kille som växer upp i en stabil familj i Uppsala (med en fot i Italien), en kille som pluggat, festat och så småningom med entusiasm tagit ett kliv in i det militära; en kille med ordnade förhållanden och som av allt att döma var harmonisk – vad får en sådan ung man att lämna allt för att utsätta sig för livsfara i Europas utkanter?
För att ta reda på det har Jon Forsling intervjuat Edvard Selander Patrignanis familj och vänner, hans kurskamrater och kolleger, lärare och andra bekanta. Mest centrala i arbetet med boken ”Stupad”, som släpps i dagarna, var hans föräldrar.
– När Jon hörde av sig var jag först tveksam. Men han kom hit förutsättningslöst och vi fick förtroende för honom. Han har varit inkännande och lyhörd, säger Britta Selander Patrignani.
Som liten pojke var Edvard bestämd av sig, berättar hans föräldrar, och visste tidigt vad han ville. Han hade ett lillgammalt drag, nästan som kommen ur en annan tid, både i sin klädstil – när andra hade t-shirt bar han skjorta – och i sitt sätt. Han talade gärna med vuxna och hade inga problem med att tillrättavisa dem om han tyckte att de hade fel.
– Han var tidigt intresserad av historia. Av kungar och krig. En gång när vi hade varit på Armémuseum fick han en vhs-kassett om slaget vid Fraustadt. Efter det var han som besatt av det militära.
Slaget 1706 ägde rum under Karl XII:s fälttåg, då den svenska armén stod mot den sachsisk-ryska, och beskrivs som en av svensk militärhistorias största segrar.
Han sökte sig samtidigt allt oftare till församlingen S:t Lars, familjen hade alltid varit medlemmar i katolska kyrkan
Edvard Selander Patrignani fascinerades också av Raoul Wallenberg, ville bli diplomat som han, tills han förstod att dagens diplomatvardag oftast är långt från dramatiken i Wallenbergs liv.
Efter studenten från anrika Katedralskolan och lumpen – som han frivilligt anmälde sig till – läste han teoretisk filosofi och ekonomi på universitetet. Levde studentliv, var aktiv i Moderaternas ungdomsförbund och gick med i Karl Filip av Vasa, en rojalistisk, konservativ orden – eller herrklubb – med regelbundna, högst studentikosa sammankomster.
Han sökte sig samtidigt allt oftare till församlingen S:t Lars, familjen hade alltid varit medlemmar i katolska kyrkan.
Det var, säger författaren Jon Forsling, som om Edvard Selander Patrignani hade två sidor: en uppsluppen och partyinriktad, och en allvarlig, strikt moralisk. Det märktes också i vänkretsen, där umgängena var åtskilda: de gamla kompisarna för sig, de militära för sig.
Han hade integritet, var svår att komma inpå livet och bad sällan om råd inför viktiga beslut, säger Britta Selander Patrignani:
– När han berättade om Karlberg hade han redan kommit in. Han hade inte ens nämnt att han funderade på att gå in i det militära, än mindre att han sökt. Det var så typiskt honom!
Edvard trivdes med reglerna och rutinerna i det militära, med att ha ett tydligt fokus. Började vid flygflottiljen F16 utanför Uppsala där han avancerade, blev löjtnant.
Kolleger, chefer och underställda, karaktäriserar honom på samma sätt: ett jobb blev bättre utfört när Edvard var inblandad, även om det ofta blev jobbigare på kuppen. Ingen kunde fuska, och det inkluderade cheferna.
Han ställde sig frågan: Om inte jag, vem?
Han kom hem då och då, ofta lockad av god, italiensk mat. Han berättade inte så mycket om sitt liv, sådant fick man dra ur honom, men när Ryssland annekterade Krim 2014 var han upprörd – och när den fullskaliga invasionen inträffade, åtta år senare, blev han berörd på djupet. Ställde sig frågan: Om inte jag, vem?
Den frågan löper som en tråd genom ”Stupad”, som ett slags nyckel till Edvard Selander Patrignanis person.
– Han såg Rysslands krig som ett angrepp på frihet och demokrati, och han tyckte att det var vår plikt att stå upp för Ukraina, säger Marco Selander Patrignani, Edvards far.
Och han tog de yttersta konsekvenserna av det?
– Ja.
Precis som med militärhögskolan var beslutet att åka redan fattat när han berättade. Då hade han sagt upp sig från sin tjänst på Försvarsmakten, en förutsättning för att kunna åka som frivillig, eftersom Sverige inte bistått Ukraina med svenska soldater, och ordnat med papper.
Ett par dagar innan avresan kom han hem till sina föräldrar. Det var april, de tog farväl av honom i hallen.
– Vi sa hej och han gick ut genom dörren. Men när den gått igen sprang jag efter honom, ut i trappen till hissen, och kramade om honom igen.
Britta Selander Patrignani slår ut med händerna i en matt gest.
Hissdörrarna gick igen, så var han borta.
**
Britta och Marco Selander Patrignani och Jon Forsling har på var sitt sätt lagt pussel om vad som sedan hände.
Edvards resa skedde i inledningen av det fullskaliga kriget, mycket var ännu kaotiskt. De frivilliga var en blandad grupp, några hade gedigen militär utbildning och en tanke om vad de ville; andra ingen militär erfarenhet alls, och hade mer eller mindre åkt på impuls, inte sällan med ett sug efter adrenalin.
Han fick en roll inom ett svensklett initiativ: det 312:e frivilligkompaniet var skapat som ett stöd för de ukrainska väpnade styrkorna
Edvard Selander Patrignani anslöt sig först till en internationell legion, men blev snabbt frustrerad över hur illa organiserad den var. Därefter fick han en roll inom ett svensklett initiativ: det 312:e frivilligkompaniet skapades som ett stöd för de ukrainska väpnade styrkorna. Det handlade om att rekrytera folk som kunde åka ned från Sverige. Edvards roll blev att göra sig en bild av situationen på plats – inklusive den vid fronten.
I hans pluton fanns folk av olika nationaliteter, Kanada, Frankrike, USA. Just amerikanerna beskrivs av Jon Forsling – som intervjuat flera ur Edvards grupp – som oförsiktiga, och som killar som fått större befogenheter än de hade kompetens för.
I gruppen uppstod en sammanhållning och Edvard fick nära vänner, bland dem plutonchefen Jevhen Oliferenko, en ukrainsk historiker som av en händelse studerat i Uppsala.
I månadsskiftet juni/juli 2022 var de i östra Ukraina, där strider pågick. Det var utsatta dagar, först i Lysytjansk, därefter i Bachmut. Där träffades Jevhen Oliferenko i överkroppen av rysk beskjutning. Edvard bar honom mot säkerhet i över en kilometer, men blodförlusten var för kraftig.
Några dagar senare befann sig plutonen tre kilometer utanför staden Siversk, i Donetsk. Ryssarna var alldeles nära. I en kedja av olyckliga omständigheter blev ett misstag av amerikanerna fatalt, och en påslagen gps avslöjade gruppens exakta position.
En rysk drönare lokaliserade dem. Fyra män dog i den granatattack som följde: Luke och Bryan från USA; kanadensaren Émile-Antoine – och svenske Edvard Selander Patrignani.
Av allt att döma gick det mycket fort.
**
I ett inlägg som gjordes av ryska ambassaden i Sverige i sociala kanaler stod att den svenska soldaten ”fick vad han förtjänade”. Andra varnades för att följa hans exempel, och åka till Ukraina. UD reagerade med att kalla upp den ryska ambassadören för en tillrättavisning.
I familjen upptas den första chockartade tiden av det praktiska. Samtidigt ringer journalisterna. De lyckas få hem kroppen, men när den kommer avråder rättsmedicinarna dem å det bestämdaste från att se den. Begravning, minnesstund.
I ett långt avskedsbrev skriver han om beslutet att resa – han försäkrar att han inte har någon dödslängtan, tvärtom vill han leva
Bland Edvards tillhörigheter finns tre böcker: ”Fältandaktsboken”, med andakt och bön, tillhandahålls av Försvarsmakten. ”Vardagsmystik”, av Anders Arborelius, Sveriges första kardinal och mångårig biskop i Stockholms katolska stift, och ”Självbetraktelser”, skriven på 100-talet av den romerske kejsaren Marcus Aurelius. Ett av den bokens mest kända citat lyder: Du har makt över ditt sinne – inte yttre händelser. Inse detta – och du kommer att finna styrka.
Tre brev dyker också upp, skrivna innan avfärd och överlämnade av Edvard till hans moster. I ett långt avskedsbrev skriver han om beslutet att resa. Han försäkrar att han inte har någon dödslängtan, tvärtom vill han leva. Brevet avslutas:
Nu väntar evigheten. I hoppet om återuppståndelse,
er tillgivne
Edvard
Ett brev handlar om begravningen, och ett kuvert innehåller en hårlock – om hans kropp inte skulle komma hem är det bra att ha något att begrava. Edvards instruktioner för den katolska ceremonin är detaljerade, men avslutas med ett kort ”Nåt sånt typ”.
När minnesstunden hålls ringlade kön till S:t Lars över Drottninggatan upp mot domkyrkan, ett par hundra meter av vänner, bekanta, kolleger, andra.
**
Britta och Marco Selander Patrignani har från början helt olika sätt att hantera sorgen.
– Jag hade ett behov av att prata. Med alla. Kassapersonalen i mataffären. Ytliga bekanta. Behövde prata, prata, prata. Det gjorde inte alls du, säger Marco Selander Patrignani med en blick mot sin fru.
Ja: Britta är tyst, hon håller sorgen närmare kroppen, springer varje dag. När hon gör ärenden försöker hon låtsas som om allt är som vanligt.
Makarna lät varandra vara, sköta sorgen på sitt eget sätt, sådant som går att göra i ett långt och tillitsfullt äktenskap
Marco famlar efter ett sätt att hantera vad han känner. Han träffar tre psykologer men tyckte inte att någon förstår. Först när han söker upp Andreas, som är präst i katolska kyrkan, fungerar det. Andreas talar om för Marco att man inte får glömma bort att skratta ibland, att hans eget liv faktiskt inte är slut. Han, som alltid varit gladlynt, aktiv, förstår så småningom att han är deprimerad, och får hjälp mot attackerna av panikångest.
Under en tid pratar makarna nästan inte med varandra om saknaden. De låter varandra vara, sköta sorgen på sitt eget sätt, sådant som går att göra i ett långt och tillitsfullt äktenskap.
Edvard Selander Patrignani lät ingen bestämma över honom, lyssnade på ett fåtal personer.
Men, försöker jag, genom att undanhålla också er, hans föräldrar, vad han funderade på, undvek han obekväma frågor?
– Ja, så är det förstås.
Ser man ut mot universitetet ser man minnesmonumentet över Martin Luther King Jr. På marken invid statyn har någon ställt upp en bild av den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj.
Åt andra hållet skymtar den berömda Gamla kyrkogården genom fönstret. Man kan skymta Edvard Selander Patrignanis grav. Den väntar fortfarande på en gravsten, men färska blombuketter ligger framför ett inramat fotografi. Den största, med trettio djupröda rosor, är från Britta och Marco. Edvards 30-årsdag skulle ha infallit några dagar innan vi är där.
Särskilt i början gick Marco Selander Patrignani ofta hit, han förklarar hur något nytt öppnade sig inom honom under stunderna på kyrkogården. Hur han pratade med andra om förluster, nya, eller årtionden gamla.
I augusti förra året tog Edvards föräldrar emot Hjältemodets orden ur den ukrainska ambassadörens hand, under en minnesceremoni på Nordiska museet. Närvarande var också Jevhen Oliferenkos änka, Mariia, och anhöriga till de andra svenskar som dött i Ukraina.
**
”Stupad” är ingen hjälteberättelse, det är ett försök att teckna bilden av en komplex människa. Jon Forsling säger att han under arbetet med boken lärt sig något av sin huvudperson.
– Jag tycker att man kan ta intryck av Edvards idealism. Han utsatte sig för risk för att uppnå något större, kämpade för något han trodde på. Alla måste inte åka till en krigszon, men alla kan fundera på vad de kan göra för att försvara det som är värdefullt, säger han.
Också Britta och Marco Selander Patrignani ser fler drag hos sin son nu än de tidigare gjort.
– Som förälder känner man bara en sida av sitt barn. Vi har fått mycket mer. Jag lär mig saker om honom hela tiden.
Edvard drevs av en moralisk övertygelse om frihet.
Men samtidigt som han var beredd att offra allt tog han ingen hänsyn till dem han lämnade kvar – har ni aldrig varit arga på honom för det?
– Nej, inte det minsta. Det var hans beslut, det var så han var.
Britta Selander Patrignanis svar kommer omedelbart.
Numera följer de krigsutvecklingen i Ukraina på avstånd, och hoppas att det internationella stödet består till dess att Ryssland besegrat
Det senaste året har inneburit andra förändringar för paret Selander Patrignani. De har sålt Stadshotellet i Sandviken, som de drivit i ett kvarts sekel. Samma dag, i maj förra året, sjösattes den stiftelse de skapat. Av en slump var det också den dagen då Jon Forsling frågade hur de ställde sig till en bok.
Numera följer de krigsutvecklingen i Ukraina på avstånd, och hoppas att det internationella stödet består till dess att Ryssland besegrats. De tror att Edvard velat bidra för Sverige i Nato.
När vi en stund senare går ned för backen mot Fyrisån, mot S:t Lars, säger Marco Selander Patrignani:
– På vissa sätt har jag utvecklats sedan Edvard dog. Fått syn på nya sidor, i livet och hos mig själv. Förstår mer.
Men Britta skakar på huvudet.
– Nej. Ingenting har blivit bättre sedan Edvard dog. Det finns inget som är bra.
Det är tyst en stund.
Så många gånger de önskat att Edvard inte varit så beslutsam och bestämd, förklarar Marco:
– Det är klart att jag hade velat att han hade ringt från Ukraina och gråtit, sagt att han ångrat sig, att han skulle vilja komma hem. Men det gjorde han inte. Han var inte sådan, han ville vara där han var. Det måste vi acceptera.
Fakta.Edvard Selander Patrignani
Född 1994, uppvuxen i Sandviken och Uppsala.
Utbildad på Militärhögskolan, anställd som löjtnant inom Försvarsmakten till 2022, då han sa upp sig för att bli frivilligsoldat i Ukraina.
Dog i en granatattack av ryska styrkor den 18 juli 2022. Han var den första svenska soldat som miste livet i strid i Ukraina.
Boken ”Stupad. Svensken som gav sitt liv i Ukraina” av Jon Forsling (Norstedts) kommer den 13 maj.
Fakta.Svenskar som dött i kriget i Ukraina.
Utrikesdepartementet har kännedom om sju svenska medborgare som avlidit i Ukraina sedan den 24 februari 2022, då Rysslands fullskaliga invasion inleddes.
Samtliga är män, den yngsta i 25-årsåldern, den äldsta i 75-årsåldern.
UD lämnar inte ut information om dödsorsak, men flera av dem har, enligt andra källor, dött i samband med strid.
Edvard Selander Patrignani, 28, som dog den 18 juli 2022, är en av dem.