Den judiska glädjehögtiden purim utgår från Esters bok i Bibeln. Den är en sagolik, men också grym och tvetydig berättelse med doft av ”Tusen och en natt”. Den handlar om hur judarna i det persiska riket genom onda intriger hotas med total utplåning – och hur den judiska drottningen Ester lyckas övertala sin kung att skona dem och i stället tillåta dem att ta hämnd och döda alla sina fiender. Även kvinnor och barn.
På den trettonde dagen i årets tredje månad dödade judarna mycket riktigt 75 000 av sina motståndare. Den fjortonde gjorde de till fest- och glädjedag.
Bibeln är full av historier om hur det judiska folket drabbas av våld och övergrepp, men också triumfer, och i judiska öron ekar de under vår tids många ödesdigra skeenden, från pogromer i Östeuropa över Förintelsen till Israels bildande och nu kriget i Gaza.
Den amerikanske journalisten och författaren Peter Beinart är en gammal Israelvän men också liberal och sedan länge en skarp kritiker av Israels ockupationspolitik. Nu har han skrivit en förtvivlad liten bok om vad det skoningslösa kriget i Gaza gör, inte bara med befolkningen där utan också med judarna i Israel och i diasporan: ”Att vara jude efter Gazas förstörelse”.
Han börjar just i högtiden purim som han menar inte bara handlar om de faror som ständigt hotar judarna, utan också om det onda som judar gör mot omvärlden – i Gaza, till exempel. Judenheten, spridd över världen, ser han som en väldig familj med delad historia och gemensamma referensramar. En familj som väl alltid grälat, men som kriget nu delat i två totalt oförsonliga läger. Boken är delvis formulerad som en vädjan till en före detta vän på sprickans andra sida och som inte längre vill tala med honom.
I vännens ögon är kriget lika rättvist som nödvändigt. Terrordådet mot Israel 2023 var bara den senaste illgärningen i tusentals år av förföljelser. De ändlösa antisemitiska aggressionerna, nu i islamistisk tappning, måste få ett slut.
Själv ser Beinart Hamas hänsynslösa dåd som en visserligen förfärlig men också närmast logisk följd av den skoningslösa ockupationspolitik som Israel självt bedrivit i över femtio år. Våld föder våld och långvarigt förtryck leder förr eller senare till terror.
Och det som ytterst skiljer vännerna åt, menar han, är just synen på judarna som offer. För efter ockupationen av Västbanken och Gaza 1967 är Israels judar inte längre bara de utsatta – de är själva härskare över hela Palestina; en avgörande skillnad som alltför få vid släktbordet vill kännas vid.
Han jämför terrorattackerna den 7 oktober med andra förtryckta folks ofta brutala uppror, som MauMau-rörelsens i Kenya, och ser en likhet i att även för palestinierna tycks alla tänkbara vägar till en fredlig befrielse vara stängda.
Nu hoppas han att katastrofen i Gaza ska bli en vändpunkt. Israels etnisk-nationalistiska politik har gett landet och dess anhängare bland världens judar alltmer otrevliga sängkamrater, särskilt i USA: högerkristna och vit makt-grupper av ett slag som annars sällan hyst kärlek till just judar.
Beinarts humanistiska argument för en mindre destruktiv och svartvit hållning i synen på vän och fiende har universell räckvidd och kan ibland kännas självklar, men han riktar sig främst mot en amerikansk läsekrets och en debatt som varit betydligt hårdare och mer polariserad än den mumlande svenska.
Han påminner också om den avlägsna tid, helt nyligen, då Nelson Mandela lämnade fängelset, Ryssland höll sitt första fria val och demokratin svepte bort tyranner i land efter land. Sedan dess har friheten varit på stadig tillbakagång och fanatiskt stamtänkande har tagit världen i besittning. Förstörelsen av Gaza, konstaterar han, är en talande symbol för hela vår tid.
Det är lätt att instämma.
Läs fler texter av Lars Linder och fler recensioner av aktuella böcker.
