Ståupp
”Niklas från Göteborg”
Av och med Niklas Andersson.
Scen: Rival, Stockholm. Längd: 1 tim 30 min.
För dryga decenniet sedan, på väg mot 40, bestämde sig göteborgska systemvetaren Niklas Andersson för att prova på scenhumorn. I dag fyller han inte bara Lisebergsteatern till sista stol, utan även mellanstora salonger riket runt dit hundratals företrädesvis medelålders vallfärdar kväll efter kväll. ”Niklas från Göteborg”, nästan lika ödmjukt döpt som hans förra helföreställning ”Medelmåttan från Hisingen”, är ett utmärkt exempel på den här konstformens status för vanligt folk i dagens Sverige.
Föreställningen ramas in av allvar: mammans frånfälle för två år sedan och det brev som hon lämnade efter sig. Det är knäpptyst i salongen när Andersson läser och, ja, det är väl fint men var det inte en skämtare vi gick för att se i kväll? Jodå, efter att ha stoppat det tummade pappret i innerfickan på sin smokingliknande kavaj och burit bort den sammetsklädda pall han suttit på, blir det åka av.
Här finns ingen svärta eller, som det heter, något som skaver i våra mellanmjölkiga själar
Niklas Andersson går plötsligt på som en kreatursauktionsutropare (i Bohuslän) och då tarvas det ett tränat öra för att uppfatta allt människan säger. Ibland nås man bara av insikten att det, nog, pågår ett buskisartat skämtande där uppe. Det är inte roligt.
Snart visar sig dock vansinnestempot vara mer ett kalibreringsproblem. Efter tio minuter har Andersson anpassat sig till oss, eller om det är vi till honom, och vi åker med i ett fint flöde av förvisso vardagliga reflektioner kring vardagliga spörsmål. Ofta bildsatta med småskaligt knäppa bilder ur det Anderssonska fotoalbumet. Sladdbarnet Niklas spelar upp scenarier för livet efter detta, hemmaliv med sambon, femtioplussarens krämpor, ni vet allt det där. Här finns ingen svärta eller, som det heter, något som skaver i våra mellanmjölkiga själar.
Niklas Andersson är genomtrevlig och naturlig men samtidigt högst driven i sitt kroppsspråk, intelligent och skarp. Mitt i all vanlighet.
Det är långt ifrån den progressiva undergroundhumor som parallellt sticker ut sin tatuerade nacke här och var. Modernt är alltså inte ordet, utan varmt, tryggt, gott. Men här finns också så stora mängder komikertalang att bara framförandet faktiskt gör det värt att uppleva. Niklas Andersson är genomtrevlig och naturlig men samtidigt högst driven i sitt kroppsspråk, intelligent och skarp. Mitt i all vanlighet. Så här ser ett genomarbetat material ut och det blir så roligt att man helt har glömt börjans andaktsfulla allvar.
Men så kommer då den andra ramen. Andersson sätter sig igen och plockar fram mammans brev. Och blir hjärtnupen. Man får hoppas att det inte är samtidssvenskens outtömliga behov av sentimentalitet som har gjort Niklas Andersson så stor. Det vore inte så roligt.
Läs fler scenrecensioner och fler texter av Niklas Wahllöf.
