Mårten Ajne bromsar in med en sladd framför en snöfri och mörkare del av isen på Riddarfjärden i Stockholm. Han är en av landets mest erfarna iskännare och har bland annat skrivit ”Stora boken om långfärdsskridsko”.
Små glittrande skärvor flyger i luften när han hugger ner sin ispik.
– Om jag är osäker på isen pikar jag alltid. Här har vi genomsiktlig kärnis, som alltid ser svart ut. Den är vanligtvis stabilare att åka på än stöpis, som bildas av snö och slask och är mer bräcklig. Men den kan hålla den också!
När DN följer med ett tjugotal åkare från Stockholms Skridskoseglarklubb (SSSK) på en eftermiddagstur på Riddarfjärden kliver de på isen precis vid Gamla stans tunnelbaneuppgång mot Riddarholmen.
Turister fotograferar skrinnarna när de styr i väg i riktning mot Stadshuset.
Isen är skrovlig och består av hopfrusna flak av äldre is som drivit in från Mälaren. Mellan vissa flak ligger tunnare, nyfrusen is som åkarna undviker.
Det här är säsongens allra första citytur på Riddarfjärden. Det innebär en viss nervositet.
Ska isen bära?
Till följd av klimatförändringarna har isarna på svenska sjöar blivit markant tunnare, men också fått sämre kvalitet och struktur. I genomsnitt har isens tjocklek minskat med 0,22 centimeter per år under de senaste fem decennierna.
Det visar en svensk studie publicerad i tidskriften Ambio, där forskare från Göteborgs och Uppsala universitet har analyserat data från 21 sjöar över hela Sverige mellan 1960 och 2009.
Minskningen av istjockleken är störst söder om Dalälven, där isarna förtunnats med i genomsnitt 0,25 cm per år.
Men isarna har inte bara blivit tunnare, de har också blivit mer porösa. Därför räcker det inte att bara mäta isens tjocklek för att bedöma hållfastheten.
– Med klimatförändringarna måste vi förändra vårt beteende på isarna. Vi behöver vara mer försiktiga när vi åker skridsko, vinterfiskar eller kör snöskoter, säger Mark Peternell, lektor i strukturgeologi vid Göteborgs universitet och en av forskarna bakom studien.
När vatten fryser bildas stark och mörk kärnis, som ibland även kallas blankis eller svartis. Kärnisen är stabil och har hög bärighet.
Men när snö blandas med vatten och sedan fryser bildas svagare, mer porös is. Denna is kallas stöpis, innehåller fler luftbubblor och är vit till färgen.
De varmare vintrarna gör att stöpisen blir vanligare medan kärnisen minskar. Förklaringen är att temperaturen växlar mer kring nollan – så kallade nollgenomgångar. Då smälter snö som fallit på isen och fryser sedan till stöpis.
– Klimatförändringarna har gjort långa perioder med minusgrader i luften alltmer sällsynta, säger Mark Peternell.
Forskarna skulle vilja se mer regelbunden övervakning av isarna från exempelvis Issäkerhetsrådet, bättre varningssystem och reviderade riktlinjer för issäkerhet som inkluderar isens struktur, inte bara tjockleken.
Enligt Issäkherhetsrådets rekommendationer ska kärnis vara minst tio centimeter tjock för att man ska våga sig ut på den.
Långfärdsskridskoåkare ger sig dock ofta ut på betydligt tunnare, nylagda isar. Men då åker de med full säkerhetsutrustning och ofta i sällskap med erfarna ledare.
Alla åkare på cityturen med SSSK har isdubbar, ispik och ryggsäckar med kastlina och torrt ombyte. Ryggsäcken är även fastspänd med grenrem för att ge en bättre flytfunktion om något ofrivilligt bad trots allt skulle ske.
Mårten Ajne har sedan länge noterat den förändring som forskarna beskriver, men ser ingen anledning att låta sig avskräckas – trots att han tappat räkningen på hur många gånger han har gått igenom isen.
– Jag slutade räkna efter 25–30 plurr. Men att plurra är för det mesta trivialt. Det är som att ta ett vårdopp från bryggan. Det är kallt i vattnet, men man är uppe igen på nolltid, säger han.
Att snön stöper ner och bildar is är heller inte negativt för den som vill åka skridskor. Det är svårt att åka skridskor på is med ett tjockt lager snö.
– Rejäla köldknäppar är viktiga för att bilda bra is, men nollgenomgångar är också nödvändiga för att smälta bort snö från isen. Utan nollgenomgångar skulle snön ligga kvar och göra isen obrukbar för skridskoåkning, säger han.
Den allra farligaste isen är enligt Mårten Ajne vårisen. Den uppstår när solen börjar lysa starkare i mars – eller ibland redan i slutet av februari.
– Då är det vansinnigt lockande att ge sig ut på isarna, men när solen stiger på himlen bryter den sönder isen inifrån på ett mycket otrevligt sätt. Trots att isen kan vara tjock förlorar den sin strukturella integritet och kan plötsligt kollapsa.
Skridskoturen på sydöstra Riddarfjärden kan slutföras utan några vinterbad.
Men inte utan viss dramatik. Medan Mårten Ajne med hjälp av sin ispik demonstrerar skillnaden mellan kärnis och stöpis framför DN:s filmkamera, hörs ett ettrigt tutande som växer i styrka.
När vi till slut lyfter blicken från isen närmar sig en stor bogserbåt i full fart mot Slussenbygget och bryter upp en ränna som också får den kringliggande isen att krackelera.
– Det är oss den tutar på. Vi måste kliva av, säger Mårten Ajne och skrinnar i väg för att varna två olika grupper av turister som promenerat ut på isen för att ta foton med sina mobiler.
Fakta.Tänk på detta om du vill ut på isen
Var aldrig ensam på isen.
Ha alltid med dig isdubbar och annan säkerhetsutrustning på isen.
Prova alltid isen med en ispik om du är osäker.
Gå aldrig på is om du inte är säker på att den håller. Kärnis ska vara minst 10 cm tjock.
Tänk på att ny is, våris, snötäckt is och havsis kan vara svag.
Lär dig var isens svaga punkter är; vass, råk, brygga, bro, udde, avlopp, utlopp, inlopp, sund, grund och vindbrunn.
Ju högre fart du har, ju längre ut kommer du på svag is innan den brister och desto svårare blir räddningen.
Ha alltid något mellan dig och den nödställde, ”den förlängda armen”.
Meddela alltid var någonstans du ska vara och när du tänker komma tillbaka.
Källa: Issäkerhetsrådet
Läs mer:
Trots usla isar slog han nytt rekord på långfärdsskridskor
Väderfenomenet som orsakar halka sprider sig norrut
Peter Alestig: Snön och regnet avslöjar den svenska klimatkrisen
