Skakad lägger jag ner boken. Har återigen fått bekräftat att världen är på väg ut ur ”livets korridor”, det temperaturintervall där vi med säkerhet vet att mänskligt liv kan förekomma.
”Att låta världen få veta” är en handbok i journalistik av de prisbelönta journalisterna Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto. Det skulle kunna vara en lärobok i kritisk mediekonsumtion. Deras utgångspunkt är journalistikens uppdrag så som det formuleras av IFJ, det internationella journalistförbundet. Att dess främsta förpliktelse är sanningen, dess främsta lojalitet till medborgarna.
Men trots att IFJ antagit en stadga som säger att journalister har ett särskilt ansvar att främja fakta om klimatförändringarna och dess effekter händer ofta det motsatta. Alarmerande forskningsrapporter ignoreras, klimatrelaterade väderhändelser eller konflikter sätts inte in i sitt sammanhang, protester och manifestationer misstänkliggörs.
För man vill inte vara alarmist.
Urisman Otto och Röstlund går hårt åt sitt eget skrå. Klimatkunskaperna är för låga. Man har inte de verktyg som behövs för att följa sina egna riktlinjer. En acceptans av den bästa tillgängliga vetenskapen, menar de, innebär att våra samhällen behöver förändras i grunden, annars leder det till katastrof.
”Vi är täckta av brandrök”, säger journalisten Lisa Mirella Corti från Bolivia, hon menar det bokstavligt och fortsätter: ”Men ingen betalar oss för att rapportera om detta.” I själva verket är hot och trakasserier vardag för klimatjournalister, där som här.
Bokens längsta avsnitt behandlar klimatfrågans vetenskapliga grunder. Det är här jag tappar fotfästet. Fast jag läst mängder av klimatlitteratur, hängt på konferenser, plöjt rapporter, är Urisman Ottos och Röstlunds text så rak att den skriker. Siffror och slutsatser skriker – Sluta!
Kognitiv dissonans är ett tillstånd som studeras inom psykologin och innebär att man försöker härbärgera två eller flera motsägelsefulla tankar samtidigt. Jag litar på forskarna och journalisterna – men tänker ändå att klimatläget inte kan vara fullt så allvarligt.
I så fall är det ju kört?
”Om vi verkligen ska lyssna på slutsatsen från den samlade klimatvetenskapen”, skriver Urisman Otto och Röstlund, ”så är det med andra ord en global revolution som behövs”.
I ”Norgeparadoxen” skärskådar Lisa Röstlund oljenationen Norges förhållande till vetenskap, sanning och sin nationella självbild, exponerar förljugenheten. Vi möter politiker, företagsledare, experter, forskare. Alla försäkrar att de tar klimatkrisen på allvar, men just den norska oljan är nog ändå grönast i världen. Till exempel hoppas Sara Elvelund Sandvik, vars jobb det är att hitta nya oljefyndigheter, att efterfrågan ska minska, ”för det betyder ju på ett sätt att pilarna pekar uppåt för planeten”.
Självbedrägeriet återkommer i bransch efter bransch: laxen, vindkraften, djuphavsgruvorna, skogen. Röstlund går till botten med policytexter, lobbyindustrin, dubbelmoralen.
Insikten hur illa ställt det är, hur genomgripande desinformationen är, lägger sig som en klump i magen. Hela det norska samhället lider av svårartad kognitiv dissonans. Greenwashing är snarare regel än undantag och upprätthålls av missriktad stolthet. Det statliga oljebolaget Statoil har bytt namn till Equinor, för att ta ett skrattretande exempel.
Titeln ”Norgeparadoxen” kommer från en av världens främsta juridiska experter på miljö och mänskliga rättigheter, David Boyd. 2019 reste han som FN:s särskilda rapportör i Norge. Å ena sidan såg han elbilarna, miljarderna mot avskogning, alla ratificerade konventioner, koldioxidskatten som landet var bland de första att införa. Å andra sidan ökade utsläpp och planer på att öppna nya olje- och gasfält.
Röstlund flår den norska samhällskroppen och det svider, eftersom det låter likadant här. Om skogen, ålen, sillen, våtmarkerna, kärnkraften, rennäringen, gruvorna.
Begreppen faktaresistens och responsförnekelse räcker inte för att förklara det. I ”Det vilda hoppets geografi” kallar Anita Goldman det för hat, ett krig mot allt levande.
Hur ska vi ha det tillsammans om tjugo, trettio år?
De barn som föds i dag kommer att uppleva nästa sekelskifte. De kommer att leva i en mycket hårdare värld.
I ”Norgeparadoxen” får vi möta många som tagit ställning. Tidigare anställda i oljeindustrin som bytt fot, experter och forskare som tagit bladet från munnen, riskerat jobb, trygghet, familj, vänner.
Röstlund tecknar levande personporträtt. Vi får träffa människor i deras vardag. Snabba skisser som ska säga att han eller hon har ett liv som du, en längtan som du. Jag tycker om de här avsnitten. ”Norgeparadoxen” är en grundligt genomförd journalistisk text. Men fakta ställer sig ibland i vägen för gestaltningen. Även personporträtten kan få lite av redogörelse över sig. Det är i sig ett dilemma i klimatrapporteringen och en svår balansgång mellan det neutrala journalistiska ögat, och den litterärt gestaltande pennan.
Men vi måste få veta, på ett sätt som når in i oss.
Röstlund frågar nästan alla om de har barn, vad de säger till dem.
Det är ofta här svaren tar slut.
För hur förklara för barnen att vi håller på att elda upp deras framtid, men ändå inte vill sluta tjäna pengar på oljan, gasen, skogen? Trots att det förstås också är som Charles Stevenson på Universitat Autònoma de Barcelona säger, att hans forskarteam inte ser några ekonomiska eller teknologiska hinder för att ställa om till en hållbar värld.
Hindren är politiska.
Lisa Röstlund och Alexandra Urisman Otto är reportrar på DN. Deras böcker recenseras därför av författaren Mats Söderlund.
Läs fler av DN:s bokrecensioner
