Nicola St Clair Maitland har en medfödd ryggmärgsskada, vilket för hennes del innebär att hon har nedsatt funktion från höften, ingen funktion i fötter och vader men lite funktion i baksida lår.
– Det svåraste för mig med att sitta i rullstol har ingenting att göra med att benen inte fungerar utan andra människors kommentarer, säger hon.
Hon har precis gjort sin Paralympics-debut. Tiden 5.57,26 i damernas 400 meter frisim i klass S7 räckte inte till final, trots personbästa, men genom att tävla i Paris är ett mål hon haft sedan barndomen nu uppfyllt.
– När jag hoppade i var det som i en dröm. Det var som att det slog mig efter fem meter. Det låter klyschigt men det känns fortfarande overkligt och jäkla mäktigt.
Vid sidan av simningen har hon skrivit otaliga krönikor om sitt vardagsliv i rullstol. Och den funkofobi (fördomar om, särbehandling av och utestängande av personer med funktionsnedsättning) som hon möter.
– Det är babyprat, det är folk som tror att man har en intellektuell funktionsnedsättning, det är folk som antar att man inte kan leva vanliga liv – att man inte kan jobba, dejta, gifta sig, skaffa barn, säger hon.
Samtidigt, berättar hon, som hon får den klapp-på-huvudet-behandlingen är det också paradoxalt nog många som bara för att hon sitter i rullstol, ens innan hon sagt att hon är simmare, antagit att hon varit på Paralympics.
– Det verkar finnas en uppfattning att man bara kan skriva upp sig på en lista. De förstår inte vilket slit som ligger bakom att ta sig hit.
Drömmen om att ta sig till Paralympics delade hon med Conrad Hildebrand. Genom sin simsatsning hittade de också kärleken. Paret har nu stöttat varandra under loppen.
– Vi åkte förbi Eiffeltornet i går och utan att säga något bara tittade vi på varandra med det största leendet för allt bara skriker ”vi klarade det, vi är här”, och att göra det tillsammans har verkligen varit fantastiskt, säger Nicola St Clair Maitland.
Conrad Hildebrand har en annan bakgrundshistoria än flickvännens. Medan hon är uppväxt med sin skada blev han förlamad när han 16 år gammal skulle stajla för kompisarna med ett parkourhopp ut genom ett fönster.
– Jag har alltid varit en person som inte blickar tillbaka. Hon kan få ta den biten med hur folk med funktionsnedsättning blir sedda, men för mig har det varit viktigare att visa för de som är nyskadade att livet går vidare.
Är det viktigt att vara en förebild?
– I början fick jag höra att jag var en stor inspiration men jag kunde inte riktigt se det själv, för jag levde bara det liv jag själv ville leva. Jag gick till skolan, tränade, gjorde det jag tyckte var kul.
– Men nu inför Paralympics så såg vi ju att andelen parasportare minskar, så jag vill visa att idrott är för alla och att idrott är fruktansvärt kul.
Hildebrands Paralympics är över. Det blev inget avancemang till final, men han fick ett massivt publikstöd när han simmade de sista 50 metrarna av sitt 200 meter frisimslopp.
– Man hör inte jättemycket men man känner av det. Jag stod kvar en liten stund och bara blickade ut över arenan och tog in det sista: ”Den här känslan ska jag komma ihåg länge så att jag kan trycka fyra år till och ta mig till LA.”
Nicola St Clair Maitland har ett lopp kvar, 50 meter fjäril på lördag. Hon säger att hon är väldigt taggad, nu när pressen och nervositeten släppt.
