Det var till höjda ögonbryn som modellerna på det italienska modemärket Miu Mius vårvisning stegade ut på catwalken.
Anledningen?
Förklädet.
Nästintill varenda modell bar plagget, och gjorde så ovanpå pressveckade kostymbyxor och grå huvtröjor eller matchat med mockakavajer, stickade västar och ljusblå trekantsbikinier. Förklädena varierade också i material och utformning: från blänkande läder till transparent virkat, från slitstark canvas till blommig bomull. Miu Miu, som under de senaste åren stabiliserat sig som ett av modevärldens mest trendskapande – vi har dem att tacka för alla bokläsande tjejers mandelformade glasögon och att koftan fått kliva in i värmen – verkar uppmana till förkläderi.
Modevisningen var döpt till ”At work” och hade fått sin inspiration från dokumentära fotografier av arbetande kvinnor. Kollektionen i sig är, enligt Miu Miu, en betraktelse av den arbetande kvinnan och hennes utmaningar, motgångar och erfarenheter – oavsett om det där arbetet utförts i en fabrik, i sjukvården, eller i … hemmet. ”It was like a kitchen sink drama”, beskrev en exalterad besökare efteråt.
Reaktionerna online lät inte vänta på sig: är Miu Mius förkläden fientliga eller främjande? En hyllning till kvinnan eller ett inspel i samtidens konservativa politiska våg med dassiga ideal? Är kollektionen ett uppiggande iscensättande, eller bara ett tecken på hur de allra rikaste älskar att lajva arbetarklass?
För att elda på det sistnämnda utspelade sig Chanels senaste modevisning i en av New Yorks tunnelbanestationer, samtidigt som den manliga chefsdesignern pratade om hur alla sociala klyftor raderas i den miljön. ”Gulligt ändå att high fashion är så kåta på att vara ‘vanlisar’ just nu”, kommenterade ”Modeinferno”-programledaren Emily Dahl sarkastiskt på sina sociala kanaler.
I P1-programmet ”Stil” omnämner Susanne Ljung förklädet som ”ett litet men laddat plagg”. Att diskussioner väcks vid åsynen av förklädet är inte märkligt – särskilt när det piffats till med mönster eller volanger. Sedan länge är det ett symbolbelamrat plagg, även i Sverige, berättar Emma Fälth, universitetsadjunkt på Textilhögskolan i Borås.
– Ett utsmyckat förkläde kopplas starkt till det hemmafruideal vi kopierade från USA på 50-talet. Det påminner oss om någon som är underordnad sin partner både statusmässigt och inkomstmässigt, om kampen för kvinnans bestämmanderätt och längtan efter jämställdhetsreformer.
– Dessutom har det varit lite illa sett, i vår tid av individualistisk självutveckling, att värna om hushållet, en akt som ju förklädet representerar.
Tillsammans med Prada står dess dotterbolag Miu Miu som hörnsten i det italienska lyxmodet, och chefsdesigner för dem båda är 76-åriga Miuccia Prada. I brittiska Vogue beskrivs hur Miuccia Pradas designsignum frodas av spänningen mellan ideologi och produkt, hur friktion och ironi ständigt välkomnas. Förklädesfriktionen för den svenska blicken gör det dekorerade plagget till syndabock: med sina volanger och mönster förkroppsligar det både kvinnohat och könssegregation.
Men vad finns på andra sidan friktionen? Finns det något i auran av förklädesbärande vi går miste om när vi förskjuter det? Om modet inspireras av vanlisens repertoar, ska inte vi vanlisar göra detsamma, och sporras av förklädet även vi?
I Sverige blir förklädet under 1500-talet del av den vardagliga kvinnodräkten. Olika varianter bärs i olika klasser och vid olika tillfällen – festförklädet, sorgeförklädet, städförklädet, söndagsförklädet – och utan plagget knutet runt nacke och midja anses en kvinna inte vara klädd. Det står för dygd, för anständighet, och skyddar sexualsfären. Dessutom går det att vara ett förkläde, vilket innebär att en äldre kvinna hänger på i periferin när ett ungt kärlekspar ska umgås, för att se till att inget oheligt försiggår.
Kanske är det inte just den där delen av dräkthistorien vi behöver anamma 2026, om vi får plocka russinen ur kakan. Desto mer inflytande kan förklädet i stället ha i våra liv ur klimatsynpunkt. Utifrån Parisavtalets mål har Naturskyddsföreningen räknat ut att varje svensk bör köpa max fem plagg per år, vilket DN rapporterat om.
– Det holistiska har funnits med sedan förklädets begynnelse. Det är enkel matte. Förklädet skyddar våra kläder och minskar tvättandet, och bidrar därför till mindre slitage och mindre konsumtion, säger Emma Fälth.
I en tid där Sveriges regering missar klimatmålen och försäljningssiffrorna för fast fashion fortsätter stiga, hittas något njutbart återhållsamt i förklädets grundidéer.
– Att skapa ett förkläde innebär också enligt tradition ett återbruk av de textilier du redan har hemma. Att lappa och laga, att värdesätta och ta hand om, sitter i förklädets dna.
Iklädd en vit förklädesliknande kreation från det svenska märket Rave Review, med tunna axelband och bröstlapp, står Rosalía i musikvideon till den omtalade singeln ”Berghain” – och stryker. För bara några veckor sedan kallade tidningen The Atlantic artisten för ”the coolest girl on Earth”.
Vidare utstrålar förklädet kunskap. Med det traditionsrika italienska hemmet som fond är det lätt att se hur den älskade nonnan, denna farmor eller mormor med imponerande matlagningskunskap, tagit plats på moodboards i skapandet av ”At work”. Nonnans internationella popularitet återspeglas exempelvis genom kontot Pasta Grannies, som till runt två miljoner följare publicerar videor där en nonna i taget visar hur du bäst gör handgjord orecchiette eller tortellini eller något rustikt bröd från Apulien. Alla Pasta Grannies-nonnor förenas i förklädesbärandet, plagget ofta personligt utsmyckat med deras namn i brodyr: nonna Nella, nonna Anna, nonna Maria. De är it-girls i sin renaste form, någon att idolisera, att inspireras av – bara några år äldre än de generella it-girlsen brukar vara.
I en svensk kontext går det att byta ut spagetti mot fikabröd och timslånga kafferep. Med sina seder och regler och sju sorters kakor har kafferepet alltid varit ett dukat bord av know-how, skapat av kvinnor med dekorativa mjölstänkta förkläden och tummade receptböcker.
– I stället för 50-talets påtvingade serviceideal får förklädet liksom lite malligt stå för kunskap och kapacitet. Det bär på knep och hemligheter och ett engagemang att vara stolt över, menar Emma Fälth.
Likt hur ”At work” presenterar förklädet i en uppdaterad anda, kan även sju sorters kakor- sederna moderniseras. ”Kafferepet övergick absolut till en vinkväll”, sms:ade en bekant när jag bad henne beskriva sitt 28:e födelsedagskalas. Hon hade bjudit in till kafferep. ”Det var tidsenlig dukning, modern fast passande musik och ljusrostat kaffe.” Det bjöds på schackrutor med matcha, chokladsnittar med körsbärssylt och citronmarängkakor. ”Jag gillar idén av att kastas tillbaka i tiden, fast med en touch av nutid. Vi gick ut och dansade efteråt.”
Efter ett år där brain rot (typ hjärnröta på svenska) fortfarande är på tapeten och vi försöker dumma ner våra smarta telefoner kan förklädet bli en påminnelse om den kunskapsförnyelse som samhället verkar törsta efter. Och förutom att ladda på med kunskap, uppmanar förklädet också till agerande, menar Emma Fälth.
– Det är ett tygstycke som alltid stått för det fysiska.
Just agerande uppmuntrar Miu Miu till, genom renodlad stilinspiration. ”At work” förflyttar förklädet från kökskrok till garderobsgalge, delvis genom sin (för en vanlis, rätt feta) prislapp, men också genom styling, där förklädet får bli ett lekfullt lager i konstrueringen av en outfit. Stil har ständigt lekt med värdeladdade plagg, men också kodat om dem. Punkaren transformerade säkerhetsnålen till en representation för revolt, till exempel.
Som symbol för aktivitet bidrar förklädet till livsnjuteri; forskning visar att en hobby har positiva effekter på både fysisk och mental hälsa, vilket AP rapporterat om.
– Att få hålla på med händerna och orka vara kvar i en syssla talas om som revolutionärt. Förklädets essens hjälper oss ut från det virtuella rummet och in i det verkliga, säger Emma Fälth.
Förklädets frammarsch må bidra till friktion – men förkläderiet kan ge efterlängtade mjuka värden i retur, oavsett om vi knyter det kring kroppen eller hellre mentalt mediterar över dess aura. I sin egen frigörelse blir det fängslade plagget ett tecken på aktivism: för omsorg, för nya gamla it-girls, för vanlisens repertoar.
– Det spelar ingen roll om det är i läder eller bomull. Förklädet är jättekopplat till vår främsta nutida längtan: att få vara lite mer människa.
