Diggins mål är att rädda liv – med glittrande kinder

– Det är ingen riktig skidsäsong om jag inte slår mig lite blodig i minst ett lopp.

När Jessie Diggins kommer förbi DN efter världscuploppet i Oberhof blöder hon från ena armen. Hon har fallit pladask i snön, tappat mycket tid men ändå kämpat sig till en fjärdeplats.

Den instinkten, att aldrig ge upp, präglar amerikanskans syn på både skidåkning och livet utanför spåren. Intrycket kan vara att hon ser trött ut tidigt i loppen – ändå finns hon ofta med när upploppet närmar sig.

34-åringen har samlat på pallplatser och medaljer.

– Det är väldigt bra att det är någon som inte är från Sverige och Norge som är så högt upp i toppen hela tiden, det är väldigt bra för sporten att vi breder ut oss över hela världen, säger Maja Dahlqvist om Diggins betydelse.

Själv säger stjärnan till DN:

– Jag hoppas att jag har inspirerat människor. Jag har fått folk att prata om psykisk hälsa och jag engagerar mig i klimatfrågan. Så jag hoppas att jag visat att det kan handla om mer än att bara försöka vinna, om att också vara en bra förebild.

Alla jag har pratat med säger att du kommer att vara saknad nästa år.

Amerikanskan skrattar och ser lite rörd ut.

– Ja, det är ju väldigt mycket bättre än bara ett ”hej då!”. Jag kommer också att sakna alla.

Knappt tre veckor senare sitter hon på ett presskonferenspodium inför sitt fjärde OS. Hon har levt med sporten i hela sitt vuxna liv, hon säger att hon i princip gick direkt från examensfesten i high school till sin första professionella träning med USA:s landslag. Där fanns Jason Cork, hennes personlige tränare och en otroligt viktig person i hennes liv.

– Han är otroligt tålmodig med mig. Ber jag honom att förklara idrottsvetenskapen, varför jag ska göra just de intervallerna, i en liknelse av gelémunkar med strössel – då gör han det, säger hon om relationen som ”bygger på en djup grund av torra pappaskämt” och ”en acceptans för alla mina egenheter”.

På fjolårets VM kallade Jessie Diggins president Trump för pinsam efter bråket med Ukrainas dito Zelenskyj. Nu under OS har hon hyllat folket i Minnesota efter konfrontationerna med ICE i hemstaten.

Vad stjärnan brinner för att prata om är dock en personlig kamp. I sena tonåren började hon skämmas för sina muskler och hon tyckte att bara de supersmala vann lopp – och hon utvecklade bulimi. Nu vill hon inge hopp och rädda liv.

– Ingen väljer en ätstörning men attityden är ofta ”varför kan du inte bara äta?”. På grund av stigmatiseringen är det viktigt för mig att prata om att ”hallå, jag var på en tuff plats, jag trodde att mitt liv skulle bli kort, men eftersom jag fick hjälp och kärlek och till slut kunde älska mig själv så är jag här på OS och tävlar”.

När DN ber Jonna Sundling beskriva Diggins nämner hon först ”glädjespridare” och någon som ”försökt hjälpa till på andra plan”, men sedan hur hon imponeras av idrottsmänniskan.

– En otroligt stark och snabb skidåkare som kan hantera både långa och korta sträckor, vilket genom åren har inspirerat mig till att försöka jobba så, som en hybridåkare.

Hyllningarna fortsätter inom det amerikanska laget. JC Schoonmaker var 12 år när Diggins vann sin första världscuptävling, en lagsprint ihop med Kikkan Randall. Han fick deras autografer och motivation att satsa på längdskidåkning.

– Under mina första år i laget var det verkligen coolt att bara ha henne där, att lära sig saker av henne, och ställa frågor till henne, säger han till DN.

– Hon har betytt så mycket, hon har i stort sett hållit sporten vid liv i USA. Och utanför sporten tror jag att många kan känna igen sig. Hennes berättelse är ganska häftig.

Läs mer:

Frida Karlsson har bara börjat guldjakten i OS: ”Nu ska jag besegra nästa boss också”