Vår kinesiska sjökapten på motorbåten sänker farten, gör en tvär gir och ropar ”annyeonghaseyo”, hej på koreanska, mot en beväpnad soldat som står med rak rygg på land. Vi är bara några meter från nordkoreanskt territorium.
Slitna byggnader, sjukhus och skolor står nära strandkanten. Bakom dem rullar mjuka kullar med majsodlingar. Där finns militära utbildningslokaler, ett otal vakttorn och nedgrävda skyddsvallar med soldater. En militär med glänsande stjärnor på kavajslaget skyndar med viktiga steg ner från en slänt med en portfölj i handen. Några skolbarn som går på en stig längs floden kastar sten mot oss på båten.
Mer fientligt än så blir det inte.
Kinesiska staden Dandong vid Yalufloden, som utgör gränsen mellan Nordkorea och Kina, har länge varit den isolerade nordkoreanska regimens port mot världen. Det är mellan Dandong och staden Shinuiju på den nordkoreanska sidan som den största delen av isolerade Nordkoreas handel passerar. När omvärlden vänt sig från Nordkorea har Kina sett till att tillräckligt med mat och energi kommer in för att hålla landet på fötter, delvis för att undvika en flyktingvåg in i landet. Kinesiska trupper stred på Nordkoreas sida i Koreakriget. ”Som läppar vid tänder”, beskrev Mao Zedong, Folkrepubliken Kinas grundare, den nära relationen med grannlandet.
Men på senare tid har den isolerade diktaturen knutit allt närmare band med Ryssland. Nordkorea har skickat trupper för att delta i Rysslands anfallskrig mot Ukraina, och de två länderna har tecknat en ömsesidig försvarspakt.
Kinas ledande kommunistparti har inte kommenterat Nordkoreas och Rysslands tätare förbindelser, men är förmodligen obekvämt med trupperna i Ukraina. Asiatisk militär som deltar i ett europeiskt krig försvagar argumenten för att väst ska hålla sig borta från att bilda militära allianser i Asien, som Kina vill ha egen kontroll över.
– Ingen tror att Kina gillar Rysslands och Nordkoreas närmande. Det framstår som att Kina har sidsteppats av nordkoreanerna, säger Ramon Pacheco, professor i internationella relationer vid King’s college i London.
Och i Dandong är många oroliga för att relationen till ”lillebror” har försämrats. Staden lever på sin närhet till Nordkorea. Nu ligger turismen till Nordkorea, som ofta går via Dandong, nere sedan pandemin och handeln med grannen har minskat.
Kinesiska Han som är på en gruppresa till Dandong blickar ut mot en grupp höghus i nordkoreanska Shinuju. Hon gillar smink från Nordkorea, eftersom det är mindre kemikalier i det, enligt henne. Tidigare, berättar hon, kunde hon köpa kosmetika direkt av nordkoreanska företag när de besökte en handelsmässa i hennes hemstad Changchun.
– Men numera får de inte komma hit, jag vet inte vad som händer. Jag tror inte relationen med Nordkorea är lika god som tidigare
Förutom Nordkoreas närmande till Ryssland är effekterna från pandemin fortfarande kännbara i gränsregionen. Nordkorea stängde helt sin gräns och har sedan dess, talande nog, bara tillåtit några ryska turistgrupper. För några veckor sedan släpptes också en västerländsk grupp in. Det såg ut som turismen skulle komma igång igen. Men bara några veckor efter deras besök drog den nordkoreanska regimen i handbromsen igen.
Nu får kineserna nöja sig med att titta in i Nordkorea över floden. En bit bort från centrala Dandong kliver nyfikna ut ur sina bilar och studerar fascinerat nordkoreanernas arbete med att bygga skyddsvallar. Förra året drabbades den nordkoreanska sidan hårt av översvämningar som svepte bort hus och förstörde skördar. Ackompanjerade av marschmusik gräver stora grupper uniformerade arbetare med spadar i sanden och forslar cement med enkla redskap. Några maskiner syns inte till.
– Det är som Kina på 1950-talet. I dagens Kina hade vi gjort det där på en dag, säger en kines, inte utan triumf i rösten.
Längs floden löper taggtrådsstängsel. Gränsen har blivit mer bevakad, enligt Zhao som handlar med varor från Nordkorea. Från balkongen på hans hus kan vi med kikare titta in i grannlandet.
– När jag var barn lekte jag på isen med nordkoreanska barn, då fanns inte taggtråden. På våren kunde vi se nordkoreanerna när de tvättade sina kläder i floden, och tog hand om sina djur. Nu ser vi bara soldater, säger han.
39-åriga Zhao, som kan tala koreanska, har tagit över sin fars restaurang och affär. Han säljer nordkoreanska cigaretter, tvålar, smycken och hudvårdsprodukter. En hudkräm tar han över 200 kronor för. Det är samma märke som Kim Jong-uns fru använder, enligt Zhao. Den är så ren så att försäljare brukar dricka den, hävdar han. Här finns också björnkött, björn är förbjudet att jaga i Kina, och galla från björn. Det senare anser kineser vara bra för levern.
Tidigare åkte Zhao över floden för att göra affärer med nordkoreanerna flera gånger per dag. Numera blir det någon kväll i veckan. Han gör det med lokala myndigheternas goda minne, men vill inte vara med på bild, orolig för att få problem.
Att döma av Zhaos rymliga hem – med ornament i taket och möbler med gulddetaljer – har han tjänat bra på handeln över gränsen. Men han märker av en sämre relation.
– Det borde inte vara så stränga kontroller mellan två vänskapliga länder.
2017 förbjöd FN:s säkerhetsråd utländska företag från att använda nordkoreansk arbetskraft och bestämde att de måste vara tillbaka i Nordkorea senast december 2019. FN motiverade beslutet med att en stor del av arbetarnas lön, upp till 90 procent, beslagtas av staten som använder pengarna till sitt kritiserade kärnvapenprogram.
Men nordkoreanska arbetare finns kvar i Dandongs fabriker, även om de är färre än tidigare. De är lätta att känna igen på sina likadana kläder. I ett av Dandongs köpcenter fyller en grupp nordkoreanska unga kvinnor med turkosa jackor stora kassar med vattenkokare, smink, elektronikprodukter och kläder. Varor som är svåra att få tag på till rimligt pris i Nordkorea och som de brukar köpa innan deras kontrakt på fabriken i Kina, som brukar vara i ett par år, går ut.
I en så kallad ekonomisk utvecklingszon i utkanten av centrala Dandong blir vi insläppta på en fabrik under förevändningen att vi är inköpare. Ägaren berättar att de har 700 anställda nordkoreaner och planerar utöka personalstyrkan till 1 600. Affärerna är goda, bland annat tillverkar de arbetskläder till ett tyskt företag.
– De nordkoreanska arbetarna är bättre än de kinesiska. De är mer noggranna och de lyssnar på order. Inte som kineser som lyssnar på musik och gör lite som de vill, säger fabrikören.
Inne i fabriken sitter arbetarna med röda mössor och förkläden. Det är tyst så när som på ljudet från tillskärare och symaskiner. Det finns rapporter om att de nordkoreanska arbetarna är mer eller mindre tvångsarbetskraft. De bor på fabriken, blir fråntagna sina pass och får bara gå ut i sällskap av övervakare. Deras huvuduppgift är att dra in utländsk valuta till den nordkoreanska staten.
På kvällen äter vi middag på en nordkoreansk restaurang som ägs av den nordkoreanska staten. Också det ett brott, enligt FN:s sanktioner. Nordkoreanska kvinnor i grå dräkter serverar kimchi, bibimbap och gryta med sjögurka.
Men också de nordkoreanska restaurangerna har blivit färre. Zhao blickar över till andra sidan från sin balkong.
– Det borde inte vara så här mellan två vänner, säger han.
