”Do ya wanna funk?”, frågar Sylvester och Patrick Cowley i låten med samma namn. Svar: Åk till Philharmonie de Paris och se ”Disco. I’m coming out”. Eller rättare sagt dansa till den.
En svängigare och mer livsbejakande utställning är svårt att hitta i dag. Med fotografier, konst, möbler, instrument, trycksaker, kläder, filmer, inbjudningskort, skivomslag och inte minst musik skildras discokulturen utan att det blir konserverat och trist. Och självklart ingår duons låt från 1982 i repertoaren.
Ingången till utställningen är kongenial: en nattklubbsliknande entré med glittrigt silverdraperi som kröns av ordet disco i rosa neon. Bakom förhänget väntar ett slags glittrande sagoland. Scenografin är lysande. Men egentligen börjar discons historia innan etiketten ens är myntad och ett tidigt tematiskt nedslag handlar om just ursprung och pionjärer.
Natten den 28 juni 1969 stormar polisen gaybaren Stonewall Inn i Greenwich Village. På det lilla dansgolvet längst in i lokalen dansar dragqueens, transpersoner, sexarbetare, homosexuella till Fifth Dimensions euforiska ”Let the sunshine in” från musikalen Hair när lamporna plötsligt tänds och patrullen dundrar in.
Samkönad pardans är olaglig och razzior är man vad vid. Men den här gången kommer poliserna senare än vanligt. Baren är proppfull och nu får gästerna nog. I stället för att tyst lämna platsen gör de motstånd och kravaller bryter ut. Protesterna som pågår i fyra dygn blir utlopp för en uppdämd frustration. Nyhetsmedierna kan knappast ignorera händelsen som blir historisk och början på en ny fas. Hbtq-rörelsen växer sig starkare, blir mer organiserad, synligare och en ny danskultur föds.
Följande år – på alla hjärtans dag den 14 februari – slår dj:n David Mancuso upp dörrarna till sitt hem och skapar The Loft. En privat klubb med devisen ”Love saves the day” där folk kan dansa utan att behöva frukta polisingripande. Lägenheten är fylld med ballonger, ljudanläggningen avancerad, attityden öppen och tillåtande, och fruktbålen spetsad med LSD.
Där och då läggs grunden till en mer inkluderande nattklubbskultur som blir allt populärare. Men än så länge talas inte om disco utan dansant r’n’b.
Namnlappen på musikgenren dyker upp först 1973 och i samma veva öppnar fler och fler klubbar i New York: trygga och tillåtande frizoner inte minst för marginaliserade grupper som homosexuella, afroamerikaner och latinos.
Potentiella lokaler finns det gott om. När den traditionella tillverkningsindustrin avvecklas i allt snabbare takt i slutet av 1960-talet ökar arbetslösheten och kriminaliteten. På kort tid förvandlas New York till en stad på dekis med sopor längs gatorna. Det råder därför ingen brist på billiga lokaler men heller inte på kreativitet och energi.
Musiken på de nya klubbarna är en smältdegel av soul, funk och latinamerikanska toner, och dansen är själva kärnan. Givetvis är också utställningens nav ett dansgolv där låt efter låt spelas medan bilder på skivomslag och artister flimrar förbi på skärmar.
Under mitt besök släpper en ung kille loss till ”Soul Makossa” med den kamerunska saxofonisten Manu Dibango, som brukade spelas på just The Loft. Låten blev en av många som först introduceras på klubbarnas dansgolv för att sedan ta klivet över till radion. En annan sång som tidigt når förstaplatsen på topplistor i västvärlden är George McCraes ”Rock your baby” från 1974.
Dj:s spelar alltså en viktig roll för discomusikens breda genomslag. Och i stället för att som tidigare spela en låt i taget glider de in i varandra så att dansen inte behöver avbrytas. Syftet är att egga, tända och hålla i gång dansgolvet.
I museets tablåer finns en lång rad fotografier från klubbar som The Gallery och Paradise Garage som ångar av svett. Atmosfären signalerar excesser, gemenskap, hedonism och befrielse.
Men här visas även bilder från den soliga och sagolikt vackra Fire Island: en långsmal sandbank till ö strax utanför New York som länge varit känd som semesteridyll och gayvänlig destination. På ön testas nya låtar och koncept innan de når stan.
Minst lika upphöjda som klubbarnas dj:s är discodivorna. De har en självklar plats på utställningen: kvinnliga artister som Donna Summer, Candi Station och Gloria Gaynor vars röster formats av soul, jazz och gospel. Iförda extravaganta kläder och höga klackar blir de symboler för frigörelse, glamour, energi och kraft. Låtarnas stärkande budskap om motstånd, frihet och självrespekt dunkar taktfast i mångas bröst.
Utställningen är långt mer än en nostalgitripp. Med all tydlighet visar Philharmonie de Paris att disco är politisk musik och rörelsen subversiv: antirasistisk, feministisk, inkluderande och queer.
Precis som på många museer i dag finns stationer med skärmar och hörlurar där besökarna kan stanna till för fördjupning och överkurs med intervjuer och filmer. Men sällan har fördjupningskurserna engagerat som här. Folk gungar, sjunger och stampar medan de lyssnar på låtar, tar del av discons musikaliska rötter, den fängslande rytmen, basgången och alla olika instrument som även visas upp på podier och i montrar.
Likaså berättas om producenternas viktiga roll som kompositörer och konstnärliga ledare: en insats som ofta hamnat i skuggan av discodivornas stjärnglans.
Genren fortsätter att utvecklas musikaliskt under 1970-talet. Giorgio Moroders och Donna Summers futuristiska ”I Feel Love” är ett banbrytande exempel från 1977 där elektroniska syntar ersätter levande instrument som stråkar och blås. Men samma år har även filmen Saturday Night Fever premiär med John Travolta i huvudrollen, och en lättsmält och trivial bild av nattklubbskulturen når en masspublik.
Vid det laget svämmar topplistorna över av discohits och genren avfärdas allt oftare som kommersiell, ytlig och glättig. Parallellt uppstår en bredbent hatkampanj med illa dolda rasistiska och homofobiska inslag som kulminerar en sommardag 1979: ”Disco demolition night”. I halvtid under en baseballmatch på arenan Comiskey Park i Chicago sprängs tusentals discoskivor som samlats på planen till rykande skärvor medan publiken skanderar ”Disco Sucks”.
I utställningen ordas inte så mycket om den bisarra aktionen som golvar den överhettade discoscenen. Varför förstöra stämningen? Däremot uppmärksammas den slutgiltiga dödsstöten som anländer med aidsepidemin i början av 1980-talet, då framför allt homosexuella män dör. En efter en efter en. Den livsbejakande, rebelliska och uppsluppna discoeran slutar i död och tragedi.
Men utställningen slutar inte där. Ur askan föds något nytt.
Arvet fortplantas och lever vidare i nästa generations dansmusik. På klubbar i New York och Chicago borstas stoftet bort från axlarna, volymen höjs och de första dansstegen tas mot det som kommer att kallas house och garage. På Philharmonie de Paris uppmärksammas även tydligt discoinspirerade, mer samtida artister och band, som Madonna och Daft Punk.
När jag med ett stort leende lämnar den pulserande utställningen och kliver ut i solen står den unga killen fortfarande kvar och dansar: ”Don’t stop’til you get enough”.
Läs fler texter av Sara Kristoffersson
Läs mer om konst på dn.se
