Distriktsläkarföreningen: ”88 år tills svenskarna får fast läkare”

I väntrummet på Liljeholmens vårdcentral i Stockholm sitter Monika Brannäs, 77 år. Hon har varit patient på mottagningen i tio år, minst. Lika länge har hon haft en fast läkare, som under samtalet hastar förbi i väntrummet och hälsar.

Är det viktigt med kontinuiteten?

– Ja, det är jätteviktigt. Hon känner ju mig. Men om jag söker för något när det är bråttom får jag inte träffa henne, för hon har inte tid, säger Monika Brannäs.

Distriktsläkarna, eller specialisterna i allmänmedicin, är de som ska hålla ihop vården runt patienten i primärvården. I internationella jämförelser ligger Sverige långt efter, då bara 32 procent av svenskarna uppger att de har en fast läkarkontakt, jämfört med cirka 81 procent i jämförbara länder, i den internationella undersökningen International Health Policy Survey.

För två år sedan satte Socialstyrelsen 1 100 invånare som riktvärde för hur många patienter landets allmänläkare maximalt bör ha för att hinna ge kontinuitet i vården. Det välkomnades av professionsföreningen för allmänläkare, SFAM, och av fackliga Distriktsläkarföreningen. Men för att nå målet måste antalet allmänläkare bli flera tusen fler.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

– Sedan har inte mycket hänt, konstaterar Ylva Sandström, Distriktsläkarföreningens ordförande och läkare i Liljeholmen.

I en enkät om läkarbemanningen har Distriktsläkarföreningen räknat på hur lång tid det tar att nå målet i respektive region, och sammanställt resultatet i en ny rapport. Läsningen är nedslående. Majoriteten av regionerna har börjat jobba mot målet genom att anställa fler ST-läkare – ändå kan det ta allt från 14 år till 298 år att nå målet.

I landet som helhet tar det 88 år med nuvarande takt, enligt rapporten, eftersom antalet specialister behöver fördubblas. En förklaring är de stora bemanningsluckorna och att regionerna behöver överutbilda och kompensera för läkare som går i pension. I Region Stockholm kommer det att ta 200 år att nå balans trots en uttalad satsning, enligt Distriktsläkarföreningen.

– Stockholm har visserligen flest ST-läkare i landet, men skulle behöva dubbla antalet från dagens 650, säger Ylva Sandström, och tillägger att regionernas satsningar generellt är för blygsamma.

Nyligen konstaterade även Socialstyrelsen att omställningen mot en god och nära vård som riksdagen beslutat om går för långsamt.

Ylva Sandström gör en liknelse med matlagning.

– Man har satt pastavattnet på ettan, och väntar på att det ska koka.

På landets största vårdcentral med utsikt över Liljeholmstorget i södra Stockholm har läkarna max 1 600 patienter på sin lista. Men det är ändå mindre jämfört med Stockholm i stort, då 2 400 patienter per läkare krävs på en normalstor vårdcentral få att få ekonomin att gå ihop. Och i exempelvis Norrbotten går det drygt 3 300 patienter per läkare.

– Du kan inte dela doktor med hur många patienter som helst, för då kommer patienten aldrig fram och kan boka tid, säger Ylva Sandström.

Regionernas egen koll på bemanningen varierar och många har bara uppgifter om den regiondrivna verksamheten, inte de privata aktörerna. Enkäten är därför inte heltäckande.

– Om man inte har koll på nuläget är det svårt att göra bemanningsplaner framåt, säger Ylva Sandström.

Det är lättare att räkna ST-läkarna eftersom regionerna avsätter pengar för dem.

Förebilden finns 55 mil norrut, i Region Jämtland-Härjedalen. Där finns 103 distriktsläkare, vilket skulle kunna vara tillräckligt för regionens 130 000 invånare, om alla jobbade heltid.

Den lilla norrlandsregionen är nästan framme vid målet. Resultatet kommer ur ett långsiktigt arbete, sprunget ur en kris, berättar Anna Fremner, divisionschef för Nära vård i Region Jämtland-Härjedalen. När regionen 2013 beslutade att helt sluta ta in stafettläkare i primärvården ledde det till att även de fastanställda distriktsläkarna slutade.

– Vi befann oss i ett läge när primärvården inte klarade sitt uppdrag. Vi frågade oss: ”Vad är den bästa lösningen för Jämtland nu?” Och kom fram till att vi måste utbilda fler allmänläkare. Vi har skapat oss en utbildningsplattform och hållit fast vid den, säger Anna Fremner.

Tillbaka i Liljeholmen har Ylva Sandströms kollega Alice Giöstad nu klarat av halva tiden av sin specialistutbildning i allmänmedicin. Att inte fler väljer just allmänmedicin tror hon beror på att alltmer ansvar läggs på primärvården.

Under grundutbildningen gjorde hon praktisk tjänstgöring på en liten mottagning på Vikbolandet i Östergötland, där primärvården fungerade perfekt, säger hon.

– Då blev jag kär i allmänmedicin, säger Alice Giöstad.