Den strategi som Sverige och Europa har valt för den gröna omställningen innebär en massiv utbyggnad av förnybar energi, och en omfattande elektrifiering av transport- och industrisektorerna. För svensk del kan elbehovet komma att fördubblas de närmaste decennierna. För andra länder, som fortfarande har ett beroende av fossil energi, kan det röra sig om ännu större ökningar.
Både den förnybara energin och elektrifieringen förutsätter tillgång till en mängd kritiska metaller. Till exempel används ofta neodym, nickel och zink i vindkraftverk. Gallium, indium och tellurium används i solceller, medan batterier och elbilar använder kobolt, litium och nickel.
Den finns en lång rad studier kring hur mycket av olika metaller som kommer att behövas för olika ändamål, där bland andra EU-kommissionen och belgiska universitetet KU Leuven (på uppdrag av kommissionen) undersökt Europas behov av kritiska metaller specifikt för den gröna omställningen.
I en forskningsstudie som nu publiceras har vi jämfört de uppskattade behoven med de globala reserver och den produktionskapacitet som finns tillgängliga. Resultaten visar att EU:s nuvarande strategier kan leda till en överkonsumtion av kritiska metaller i förhållande till globalt tillgängliga resurser, vilket undergräver en hållbar och rättvis omställning.
De globala reserverna är de identifierade malmer som kan brytas lönsamt under rådande marknadsförhållanden. Produktionskapaciteten är den årliga mängd av olika metaller som för närvarande kan utvinnas ur befintliga gruvor. Båda uppskattas årligen av US Geological Survey. Den omskrivna Per Geijer-fyndigheten i Kiruna är ett exempel på att nya tillgångar kan prospekteras fram och produktionskapaciteten kan skalas upp.
Även med optimistiska antaganden kommer EU år 2030 att utnyttja mer än 80 procent av världens produktionskapacitet för litium
Men det tar i genomsnitt 10–20 år att öppna en gruva – och tidsfaktorn är en mycket kritisk parameter för att klara klimatmålen i linje med Parisavtalet. Vår analys tar höjd för osäkerheter och inkluderar (överdrivet) optimistiska antaganden om årliga produktionsökningar på 5 procent för samtliga metaller.
Enligt vår sammanställning gör EU anspråk på omkring 25–35 procent av världens nuvarande reserver av zink, kobolt och litium. Även med optimistiska antaganden kommer EU år 2030 att utnyttja mer än 80 procent av världens produktionskapacitet för litium och 25–30 procent för kobolt och dysprosium.
Av de 14 metaller vi undersökt är det endast för gallium, indium och mangan som EU använder mindre än 5 procent av världens produktionskapacitet, det vill säga mindre än EU:s andel per capita.
Med mindre optimistiska antaganden blir EU:s utnyttjande ännu större. Genomsnittet för samtliga metaller varierar mellan 15 och 60 procent av produktionskapaciteten, beroende på vilka antaganden vi gör.
Så länge efterfrågan på metaller ökar i takt med att omställningen pågår, så kan återvunna metaller endast bidra signifikant på längre sikt
Teknikutveckling, återvinning av metaller och ökad takt i etableringen av nya gruvor är strategier som skulle kunna förändra förutsättningarna. Möjligheten att använda andra och mindre kritiska metaller i batterier och solceller finns, men eftersom begränsningen gäller nästan alla metaller är detta inte en enkel lösning. Och så länge efterfrågan på metaller ökar i takt med att omställningen pågår, så kan återvunna metaller endast bidra signifikant på längre sikt, när de existerande installationerna tjänat ut sin livslängd.
EU utgör 5,7 procent av världens befolkning, Sverige 0,13 procent (1,3 promille). Som andel av befolkningen gör vi således anspråk på en oproportionerligt stor andel av världens tillgångar av kritiska metaller. Det innebär att andra länder inte kommer ha samma möjlighet att investera i fossilfria energi- och transportsystem.
Efterfrågan på de kritiska metallerna – som inte enbart behövs i grön teknologi, utan även inom försvarsindustrin och IT – synes redan ha lett till en global kapplöpning. Under sin första månad på presidentposten i USA har Donald Trump gjort flera utspel som illustrerar frågans betydelse. Anspråken på Grönlands territorium kan enligt analytiker kopplas till öns gigantiska tillgångar på viktiga metaller. Och i utbyte mot fortsatt militärt stöd till Ukraina har Trump föreslagit ett avtal som säkrar amerikansk tillgång till Ukrainas sällsynta jordartsmetaller.
Men resten av världen behöver också ställa om.
Anspråken på Grönlands territorium kan enligt analytiker kopplas till öns gigantiska tillgångar på viktiga metaller
Det är för oss uppenbart att en strategi för grön omställning som förutsätter ett så stort behov av kritiska metaller är ohållbar. Det vore orättvist om EU och Sverige utnyttjade en oproportionellt stor del av resurserna för omställning. Både Parisavtalet och Agenda 2030 nämner rättvisa och alla människors rätt till ren energi.
Men framför allt omöjliggör strategin en motsvarande grön omställning i resten av världen. Klimatförändringarna är globala och kan inte bromsas enbart inom EU, även om vi skulle uppnå våra klimatmål på andra länders bekostnad.
En verkligt hållbar omställning måste innebära transformativa, resurseffektiva lösningar som snabbt och radikalt minskar efterfrågan på energi. Det förutsätter ett nära och förtroendefullt internationellt samarbete som vågar ifrågasätta dagens strategier att bara ersätta nuvarande teknologier med fossilfria alternativ. Omställningen kräver en övergång till ett mer effektivt energisystem och ett transporteffektivt samhälle, i balans med världens gemensamma reserver av kritiska metaller.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
