Det är med stor besvikelse vi, och med säkerhet många andra svenska kemikalieexperter, läser ”Ständiga giftlarm skrämmer upp oss i onödan” på DN Debatt (3/5).
Artikelförfattaren refererar tillbaka till toxikologins fader Paracelsus på 1500-talet och driver genom hela artikeln tesen att ”dosen gör giftet”. Men modern toxikologi vet sedan länge att detta är en grov förenkling. Tesen hade kanske kunnat vara relevant om det vore så att vi exponeras för en kemikalie i taget och dessutom bortser från kemikalier som får större effekt vid låga halter snarare än höga, till exempel hormonstörande ämnen.
Men så ser inte verkligheten ut.
Sanningen är att våra kroppar dagligen utsätts för ett flerfrontskrig av en mängd olika kemiska ämnen. Dessa ämnen samverkar ofta så att den sammanlagda skadliga effekten blir större än den effekt de enskilda kemikalierna har var för sig. Detta brukar kallas för ”cocktail-effekten”.
PFAS är det mest oroande exemplet på just detta.
Eftersom PFAS-ämnena inte bryts ned i våra kroppar ökar halterna ständigt i våra kroppar tills skadliga effektnivåer nås
För det första exponeras vi för många olika PFAS-ämnen via vårt dricksvatten, vår mat och våra konsumentprodukter. Spridningen av dessa kemikalier är nu så stor att det är omöjligt att undgå att få in dem i våra kroppar.
För det andra är den vetenskapliga forskningen entydig: PFAS-ämnen orsakar cancer, leder till förhöjda kolesterolvärden och påverkar både födelsevikt och immunsystem (särskilt hos barn). De kopplas även till sköldkörtelproblem hos kvinnor. Att dessa ämnen är skadliga för våra kroppar är alla överens om – även artikelförfattaren. Att forskningen inte har kunnat fastställa exakt hur detta sker på cellnivå betyder inte att vi kan bortse från de negativa effekter vi redan ser i både människor och djur.
För det tredje leder ”evighetskemikaliernas” persistens i praktiken till en klart högre risk för biologisk skada då det ger en ökad koncentration över tid. Kort och gott, eftersom PFAS-ämnena inte bryts ned i våra kroppar ökar halterna ständigt i våra kroppar tills skadliga effektnivåer nås.
Det är dags att föra en nyanserad och faktabaserad diskussion med utgångspunkten att det finns fler saker som påverkar helheten
När det kommer till gränsvärden ligger vi – tvärtemot vad artikelförfattaren skriver – efter vetenskapen. Trots att det finns flera tusen PFAS-ämnen i omlopp, finns det bara riktvärden för runt 20 substanser. Dessa värden är satta utifrån noggranna vetenskapliga metoder av myndigheter som Livsmedelsverket och EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA) och innefattar även en säkerhetsfaktor för att skydda särskilt känsliga delar av befolkningen som behöver högre skydd (till exempel barn). De är med andra ord inte drivna av ”politiska eller mediala narrativ” som artikeln insinuerar.
Artikelförfattaren avslutar med att säga att det krävs ett helhetsperspektiv för att förstå om ett ämne utgör en fara. Vi väljer att göra detsamma – för vi håller med.
Det är dags att föra en nyanserad och faktabaserad diskussion med utgångspunkten att det finns fler saker som påverkar helheten. Det är inte en fråga om ett ämne hit och ett ämne dit som artikeln vill göra gällande. Det är mycket större än så.
Läs fler artiklar från DN Debatt.
