Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Inför en valrörelse som sannolikt kommer att präglas av en kamp om verklighetsbilden och av falsk och missvisande information finns starka skäl att lyfta fram vad evidensen visar. Sverige har ofta beskrivits som ett land i förfall, hotat av kollaps eller kris – eller som världens rikaste man Elon Musk uttryckte det – som ”döende”.
Liknande bilder återkommer också i svensk debatt, där kriminalitet, migration eller välfärd ofta lyfts fram som tecken på ett land i kris. Därför är det viktigt att granska hur Sverige faktiskt står sig i jämförelse med andra länder.
För tredje gången har vi därför kartlagt hur Sverige placerar sig i internationellt jämförande index och rankingar som handlar om bland annat demokrati och mänskliga fri- och rättigheter, korruption, innovationsförmåga, företagande och ekonomisk frihet samt hållbar utveckling. Vi jämför också hur Sveriges position har förändrats sedan den förra genomgången för fyra år sedan. Av resultaten kan tre viktiga slutsatser dras.
1. För det första rankas Sverige regelmässigt som ett av världens ledande länder. I 23 av totalt 43 rankingar återfinns Sverige bland de fem ledande länderna, och i 34 rankingar bland de tio ledande länderna. Sverige ligger på första plats i Gender equality index, European innovation scoreboard och Commitment to development index, index som handlar om jämställdhet, innovationsförmåga och ansvar för global utveckling. Genomgången ger inget stöd för att beskriva Sverige som ett land i förfall eller på väg mot kollaps. Sådana påståenden är missvisande och blir, när de sprids medvetet, desinformation.
2. Samtidigt finns det varningstecken. Jämfört med för fyra år sedan har Sverige ökat i 12 men tappat i 18 rankingar, vilket tyder på en försvagad position. I några fall har Sverige dessutom tappat kraftigt. Det gäller framför allt Kids rights index, där Sverige har tappat 70 placeringar, men även Global peace index och Climate change performance index där Sverige har tappat 24 respektive 9 placeringar. Det gäller områden som barns rättigheter, fred och säkerhet samt klimatarbetet.
Skälen varierar, men tillbakagången illustrerar att inget kan tas för givet. Den politik som förs kan både försvaga och stärka vår position. De debattörer som anser att Sverige riskerar att tappa inflytande i AI-racet kan hitta stöd i det faktum att vi i World digital competitiveness ranking ser ett tapp med fem placeringar, precis som när det gäller World competitiveness ranking.
3. Ytterligare en slutsats gäller evidensens betydelse. För att kunna lösa olika problem är det helt centralt att stärka evidensens roll i samhällsdebatten och att politiken i större utsträckning utgår från detta. Men det vi ser är i stället hur politiska aktörer ofta försöker etablera sina egna bilder av verkligheten genom överdrifter, anekdotiska exempel och missvisande information. De beskriver det som att ta problemen på allvar. Magdalena Andersson (S) har talat om att vi ser en ”systemhotande kriminalitet”, Ebba Busch (KD) om att ”hålla packet borta”, Ulf Kristersson (M) om att ”vi inte har kontroll över våldsvågen”.
Så fort ett parti, en politiker eller annan aktör påstår att verkligheten ser ut på ett visst sätt borde vi alla i stället bli mycket bättre på att efterfråga belägg och faktagranska
Budskapen förstärks och nyanser försvinner ofta i nyhetsrapporteringen. Men så fort ett parti, en politiker eller annan aktör påstår att verkligheten ser ut på ett visst sätt borde vi alla i stället bli mycket bättre på att efterfråga belägg och faktagranska påståenden.
Det skulle stärka förutsättningarna för att valdagen ska fungera som demokratins högtidsstund. Mellan valen ligger makten hos de folkvalda, men på valdagen ligger den hos medborgarna. Det är väljarnas stund att utkräva ansvar och avgöra vilka som ska styra landet under nästa mandatperiod.
För att detta ska fungera som tänkt krävs dock att människor är någorlunda välinformerade och har välgrundade uppfattningar om politik och samhälle. Det i sin tur kräver bland annat att den politiska debatten bygger på fakta och evidens, och att såväl politiker som medier och medborgare skiljer mellan åsikter och fakta. Åsikter är subjektiva, medan fakta handlar om vad evidens – till exempel mätningar eller systematiska jämförelser – faktiskt visar.
Det är viktigt att påminna om, inte minst i ljuset av att åsikter ofta framställs som fakta medan obekväma fakta ofta avfärdas som åsikter. Samtidigt är spridningen av mer eller mindre falsk och missvisande information större än någonsin, och när den sker medvetet riktar den in sig på att manipulera människors bild av vad som är sant och falskt, till exempel genom att överdriva problem eller utelämna relevant information.
Parlamentariker tillhörande högerradikala eller högerpopulistiska partier, som Sverigedemokraterna, är de som sprider mest falsk och missvisande information
En studie av parlamentariker i 26 länder, varav Sverige är ett, visar till exempel att parlamentariker tillhörande högerradikala eller högerpopulistiska partier, som Sverigedemokraterna, är de som sprider mest falsk och missvisande information. Eftersom populister strävar efter radikal samhällsförändring behöver de kriser för att kunna motivera sin politik.
Situationen förvärras av att människor ofta väljer att tro på det de vill tro på och det som framförs av partier och andra aktörer som de sympatiserar med, snarare än det som det finns evidens för. Det gör oss mer sårbara för manipulation och myter.
För att Sverige ska fortsätta vara ett av världens främsta länder och kunna förbättra den position där vi tappat är det viktigt att debatten och politiken utgår från evidens och fakta. Det gäller både analysen av verkliga problem och deras orsaker, och arbetet med att identifiera lösningar på problem som faktiskt finns – inte problem som överdrivs eller konstrueras i debatten.
Läs fler artiklar från DN Debatt:
Svenska institutets generaldirektör Madeleine Sjöstedt: ”Sveriges rykte är en fråga om nationell säkerhet”
Demokratiinstitutet International Idea: ”Modeorden ’demokratiskt resiliens’ behöver nytt innehåll”
