10. Lily Allen: ”West end girl”
Pop. (BMG)
Sällan har ett havererat äktenskap skildrats lika detaljerat på topplistorna. Lily Allens återkomst var lika mycket en uppgörelse med exmaken David Harbour som sätt att konstnärligt lägga ut sitt hjärta för allmän beskådan. Därtill blev ”West end girl” såväl smittande som högkvalitativ brittisk pop, där Allen både är trogen sina musikaliska rötter och visar att hon vet vad som funkar även 2025. ”Hon får vara allvarligare, ledsnare, sjunga skörare och vackrare än tidigare” konstaterade Greta Schüldt i DN:s kritiksnack om skivan.
9. Cameron Winter: ”Heavy metal”
Singer/songwriter. (Partisan/Play It Again Sam)
Inom loppet av 12 månader har 23-åringen med den patenterade rösten inte bara övertygat oss med en ny skiva från sitt band Geese – han har också imponerat alldeles särskilt på sin solodebut, där rocken är nedtonad, arrangemangen vingligt vackra och där det vilda, associativa låtskrivandet kommer till sin fulla rätt. Skivan sägs vara inspelad i övergivna källarlokaler och baksäten på taxibilar i New York. Sant eller inte är det en en charmig historia fylld av underfundig humor och svärta.
8. Blood Orange: ”Essex honey”
Pop. (RCA/Sony)
”Somewhere in between”. En låttitel från Blood Oranges femte album som sammanfattar hela Dev Hynes karriär. På ”Essex honey” rör han sig som vanligt obehindrat mellan konstmusik, underjordiska houseklubbar och kommersiell pop. Och på väg in i medelåldern, ännu ett stadie mellan två ytterligheter, utformar han en personlig och vuxen berättelse om att inte titta tillbaka, men samtidigt bära med sig den bistra insikten att det värsta kanske ligger framför honom.
7. Oklou: ”Choke enough”
Klubb. (True Panther/Because Music)
På sin albumdebut tecknar franska Marylou Maniel med varsamma penseldrag och pastelliga kulörer en skissartad, digital drömvärld. Hennes ljusa sångröst rör sig mellan för- och bakgrund, återhållsamt manipulerad utan att någonsin förlora sin naturliga textur. Syntarnas glasklara slingor smälter följsamt ihop med organiska blåsinstrument eller samplade ljudklipp från Paris gatubild. Precis som Oklou låter staden, när solen letar sig in mellan persiennerna och världen börjar vakna.
6. Little Simz: ”Lotus”
Hiphop. (Awal Recordings)
På sitt sjätte album gör den brittiska hiphopstjärnan upp med barndomsvännen och producenten Inflo (Sault). Tongångarna är hårda på en konfrontativ låt som ”Thief”, men soundmässigt påminner ”Lotus” rätt mycket om tidigare plattor. Inte för att det skadar. Little Simz håller sig kvar på raptronen med sin lika effektiva som sårbara fusion av hiphop, soul och r’n’b, och sommarens spelning på Way out west belönades med högsta betyg av DN:s utsända Matilda Källén.
5. Big Thief: ”Double infinity”
Folk. (4AD/Playground)
Big Thief har sedan starten varit det där skeva bandet som lyckats få ihop folkgenren och indierocken på ett sömlöst sätt, utan att vara rädda för att skapa friktion. Det har varit lite arbetsamt att lyssna på Big Thief, och just därför har de berört så starkt. Kanske är det de hårda tiderna i USA, kanske hade det hänt ändå, men på nya ”Double Infinity” är friktionen borta. Bandet och deras gäster spelar existentiell flödesmusik tillsammans, som en enda stor familj. Det är känsligt och vackert, och överraskande lättlyssnat.
4. FKA twigs: ”Eusexua”
Danspop. (Atlantic Records/Warner)
FKA twigs har berättat att den konceptuella dansgolvshyllningen ”Eusexua” inte skapades för klubben, utan utifrån det som dansmusik får henne att känna. Via techno, trance och glitchpop, och med en röst som balanserar utsökt mellan det sköra och det kraftfulla, rör sig brittiskan från barnslig bubblighet (”Childlike things”) till eufori (”Room of fools”) till ett skamfyllt mörker (”Sticky”). Trots det futuristiska soundet känns musiken alltid mänsklig – och så vacker att det gör ont.
3. Addison Rae: ”Addison”
Pop. (Columbia)
Med hjälp av svenska Elvira Anderfjärd lyckades Addison Rae med den ultimata popstjärnebedriften: att återuppfinna sig själv. 2025 tog den före detta tiktokinflueraren världen med storm när hon plötsligt började släppa låtar som var omöjliga att sluta lyssna på, tack vare dess förment enkla melodier, lyxiga ljudbild och oemotståndliga attityd. Till råga på allt har Addison Rae på egen hand åstadkommit ett estetiskt paradigmskifte, från det insnörda och uppstyrda mot något osminkat, obrytt och coolt.
2. Smerz: ”Big city life”
Pop. (Escho)
Det ligger något i den köpenhamnska luften, inte minst på skivbolaget Escho som står bakom några av 20-talets mest spännande indiesläpp. Kronan på verket kanske är norska popduon Smerz andra album ”Big city life”, som tagit Catharina Stoltenbergs och Henriette Motzfeldts förtjusande melankoliska drömpop ut i världen. De flirtiga texterna, lekfulla syntslingorna och beslutsamma beatsen alstrar en febrig storstadsfantasi: man vill verkligen bara ”feel the city, roll the dice”, som de sjunger på albumets tredje spår.
1. Rosalía: ”Lux”
Experimentellt/pop. (Sony)
Egentligen var det inget snack. Från det att vansinniga singeln ”Berghain” släpptes hade man på känn att musikåret 2025 till stor del skulle ta en ny riktning med Rosalías album. På ”Lux” höjer katalanskan insatserna och levererar ett rasande epos där religionen hela tiden är närvarande. Popmusik möter klassiskt och musiken skiftar från storslagna symfonier till nerskalade pianoballader. DN:s Saga Cavallin slog fast i sin recension: ”Rosalía är 2000-talets mest enigmatiska, avancerade och konstnärligt gränsöverskridande popstjärna”.
Texterna är skrivna och albumen är framröstade av DN:s musikkritiker Saga Cavallin, Mattias Dahlström, Kajsa Haidl, Matilda Källén, Sara Martinsson, Vera von Otter, Johanna Paulsson, Alexandra Sundqvist, Frida Söderqvist, Magnus Säll, Po Tidholm och Gabriel Zetterström.
Listan innehåller album utgivna under perioden 1 december 2024 till den 30 november 2025.
Läs mer
Och vem gjorde årets svenska album? DN:s kritiker har röstat.
Och vilket var årets bästa klassiska? DN:s kritiker har röstat.















