Döden är en ständig följeslagare i norska stjärnskottet Oliver Lovrenskis debut

Blott 19 år gammal knockade Oliver Lovrenski det norska kulturella etablissemanget med debuten ”När vi var yngre”, en skildring av fyra killars liv i Oslo, präglat av kriminalitet, droger och våld.

Nu har boken översatts till svenska. Här finns ett driv och en tydlig framåtrörelse i den korta, rapsodiska, nästan prosalyriska texten, därtill en stark språklig känsla och en elegant rytm. De rappa associationsprången för tankarna till hiphoptexter, med reservation för att det ibland blir lite sökt eller plumpt (”det är vinter och snö i marken och näsan”). Lovrenski låter berättarjaget Ivor navigera sig fram genom snedtrippar och överfall samtidigt som vuxenvärlden sviker, men där den rörande vänskapen med Marco, Jonas och Arjan hela tiden står i centrum.

Allt är skrivet på ”förortsslang” (att man i Norge kallar det kebabnorsk känns lika jönsigt som att säga ”guleböj” om banan) och den som inte begriper detta språk har en ordlista i slutet. Det finns en tragikomisk poetisk dimension i uttryck som ”gatukonfirmerad” – att bli knivhuggen för första gången – liksom när killarna diskuterar huruvida en överdos är det bästa sättet att dö på:

”kanske vi kommer till helvetet sen, men iallafall vi dör i himlen”

Ibland är det häpnadsväckande precist, som när en allvarlig incident blir en i mängden. Någon tar en överdos, någon blir mördad och det avhandlas på två tre rader. Ett effektivt sätt att belysa hur mycket av det som händer på våra gator bara resulterar i notiser som glöms bort nästa dag.

Men ”När vi var yngre” är inte så sensationell som våra grannar i väst vill låta påskina. Kanske är det lätt att gå igång på en trovärdig berättelse från den värld som många har åsikter om men få på riktigt känner till. Ur ett svenskt perspektiv går det att lyfta en rappare som Yasin som en ännu vassare konstnärlig skildrare av en liknande tillvaro. På sätt och vis är Lovrenskis roman dramaturgiskt förutsägbar, och den tappar onekligen i intensitet mot slutet. I synnerhet kärlekshistorien med Ayla som jobbar i delin på Grønlands torg känns pliktskyldigt inkastad, kanske i syfte att nyansera misogynin eller för att visa på svårigheterna för knarklangaren att ha ”ett vanligt liv”:

”sånt där hasch, hon ba, jag rökte det på en fest en gång, jag kände ingenting, men det sved i halsen”

Vissa har dragit paralleller till Yahya Hassan. Det är inte särskilt oväntat

Andra gånger är det klichéartat, möjligen blir texten väl angelägen att försöka beröra. Ivor kan berätta om mormors fattiga riddare – ”jag vet inte vad hon stoppade i smeten, om det var socker, kardemumma, ecstasy eller bara kärlek” – eller filosofera i sin ensamhet:

”och vissa saker säger man inte till nån, som att flosen och orrarna och jackorna och klockan gott kunde bränts som bål på sankthans om bara man kunde tagit tillbaka mammas tårar.”

Är ”smörigt” ordet jag söker?

Vissa har dragit paralleller till Yahya Hassan. Det är inte särskilt oväntat, men jämförelsen gör den unge norrmannen en otjänst, eftersom den blåser upp förväntningarna. Hassan var en urkraft, ett nästintill färdigstöpt geni vid sjutton års ålder. Hans eld brann starkare än det mesta. Oliver Lovrenski är en lovande författare som hittat sitt litterära uttryck. Drabbas gör jag alltjämt; vissa scener lämnar mig inte. Som när Ivors mamma desperat försöker få honom att komma hem, hon har hittat mormoderns recept, men nej, han ska äta med grabbarna. Eller när Jonas äntligen får flytta från sin misshandlande pappa hem till mamma, men då mot villkoret att lillebror går andra vägen, varpå Jonas stannar.

Och hela tiden finns döden som följeslagare. ”När vi var yngre” må vara fiktion – även om Lovrenski i intervjuer själv berättat att han inte trodde att han skulle fylla 17 – men aktualiserar verkliga frågor som samhället bör ställa sig varje dag.

Läs fler texter av Gabriel Zetterström och fler recensioner av aktuella böcker.