Döden klär i rutig kostym i knasiga finska ”Flykt och drömmar”

”Man kan aldrig veta vart man är på väg.” Så säger ett barn till ett annat, utanför bild, i början av den finska roadmovien ”Flykt och drömmar”. Stämmer det verkligen? Ibland verkar den där vilsenheten vara automatväxeln för en genre där mycket är sig likt även när yttre faktorer skiljer sig åt. Genom åren har många regissörer vilat foten mot gaspedalen och berättat att resan är viktigare än målet.

Långfilmsdebutanten Kaisa El Ramly skruvar till det gamla talesättet med tragikomiskt knas. Ut på vägen kliver två duvor fram, en vit och en svart, som försmak av de omaka par som vi får följa till vägs. Bland dessa finns två energiska systrar, en komikerduo utklädda till Starsky och Hutch och ett äldre par som förlorat sin dotter i en olycka.

Mest sticker Ingela Olssons rattfulla änka ut – dels för att hon är svensk, dels för att hon är alldeles ensam. Så småningom får hon resesällskap i form av en mystisk liftare i hatt och rutig kostym. Figuren är otäck och utlöser Lynch-lika ekon när han skrattar. Man får anledning att misstänka att han är Döden, vilket han senare även bekräftar. Övertydligt? Tja, varför inte bara säga det rakt ut.

Det finns en avväpnande charm i den här rättframheten. Kaisa El Ramly viker inte av från de stora frågorna, försöker inte dölja sina aforistiska ambitioner. ”Människan vet inte hur man är fri. Varför? Lyckan är att vara fri”, hör vi en hund tänka medan den äter flugsvamp i skogen i ryckiga åkningar och en stopmotion-hallucination. Vid något tillfälle får vi till och med se världen ur hundens ögon.

Man får anta att det här friare bildspråket är tänkt som en kontrast mot den fastmonterade kamerans bilder på stillasittande människor. I bilarna är de fast med sig själva och varandra medan djuret jagar självständighet i det sköna gröna.

Därmed inte sagt att människorna är platta och asfaltsgrå. Tvärtom: de är kufiska smällkarameller, den ena mer färgstark än den andra, flera av dem klädda enligt en retronostalgisk, fulsnyggcharmig klädkod. Kulörerna skapar ett lapptäcke med vilket den becksvarta sorgen kan spöka ut sig. Rycker man bort täcket och tar en titt under motorhuven visar sig ”Flykt och drömmar” vara en dyster historia, men som gör sitt bästa för att skoja bort allvaret. Det är synd.

När den väl släpper knasbollsfasaden, som i en scen där en ambulansförare sträcker ut en hjälpande hand genom en krossad ruta på en voltad bil, blir det rejält rörande. ”Ingen fara, jag tar hand om dig”, säger räddaren i nöden. Man får känslan av att filmen vill säga något liknande. Ta hand om oss. Ge oss stöd. Fungera som ljusslinga i sorgens mörker.

Tyvärr är ”Flykt och Drömmar” något för käck och kringelikrokig för att nå hela vägen till hjärtat.

Se mer. Roadmovies som når mållinjen med bravur: ”Det hände en natt” (1934), ”Med tidens gång” (1976), ”Nebraska” (2013).

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall