Filmskaparen Dean DeBlois kan inte få nog av drakar. Och studiodrakarna verkar inte kunna få nog av honom. Som om det inte räckte med att skriva och regissera den animerade ”Draktränaren”-trilogin tar DeBlois nu sig an att göra en spelfilmsremake. Sådana har det knappast rått brist på de senaste åren. Merparten av dem ser ut som själlösa rymlingar från kusliga dalen eller dyrt uppklädda dragartister på en sydeuropeisk gayklubb.
Även de få gånger som kritikerna och biobesökarna öppnar sina hjärtan, som nu senast för Dean Fleischer Camps ”Lilo & Stitch” (2025), är det svårt att inte sakna förlagornas form och färger.
DeBlois har hamnat i en märklig sits. Att mäta sig med originalet innebär att han måste mäta sig med sig själv. Det har gått 15 år sedan första ”Draktränaren”, men någon åldersrelaterad försämring av regissörskonditionen märks inte av. Trots stora doser datoranimationer känns 2025 års upplaga överraskande inspirerad och levande, trots att man några gånger bara nöjt sig med att återskapa nyckelscener bild för bild (med hjälp av den ”Matrix”-erfarna fotografen Bill Pope).
Energin är viktig när det gäller uppväxtskildringar. Visst, här finns drakar och vikingar, men till syvende och sist är det en historia om en outsider som försöker vinna sin fars respekt och sitt betydligt tuffare kärleksobjekts hjärta.
Hicke (Mason Thames) är son till Tryggvåld den väldige (en komiskt bufflig Gerard Butler), hövdingen i en klippig vikingaby som ligger i ständig konflikt med trakternas drakar. En dag lyckas Hicke med ingenjörssnits vingklippa en sällsynt så kallad Nattfasa. Redan vid första skymten av bestens stora, vänliga gröna ögon står det klart att han inte har vad som krävs för att bli drakdräpare. Däremot kanske en draktränare.
Tonåringen som kunde tala med drakar, ungefär. Den fina vänskapen mellan människa och monster slår en direktsignal till ”E T”-hjärtat med slag på bekanta känslosträngar. Lite väl bekanta emellanåt, även för de som hör till skaran som varken sett den gamla trilogin eller läst bokserien som den är baserad på.
Mindre förutsägbart är hur roligt DeBlois verkar ha haft i levandegörandet. Röriga actionsekvenser reds ut med tydliga gester, uttrycksfulla minspel och dynamiskt kameraarbete. Rörelsen och rytmen är inte riktigt på Spielberg-nivå, men i de bästa stunderna inte långt ifrån.
De animerade drakarna känns levande medan de faktiskt levande skådespelarna snarare följer animerade figurers fysiska lagar. En snurrig spegelvändning? Eller så har filmskaparen lyckats knäcka koden och hitta det mest självklara sättet för att ge fräschör till uppenbart sura mjölkningsprojekt.
Därmed inte sagt att han helt kan försvara filmens existensberättigande. Varför behövs en ”Draktränaren” när det redan finns en utmärkt sådan? Det kan jag inte svara på, men det är heller inget som stör mig under den nya filmens Imax-optimerade upplevelse. En resa som i stunden känns mer upplyftande än det vinstdrivna målet.
Se mer: Drakfilmer som svävar högt. ”Legender från Övärlden” (2006), ”Peter och draken Elliott” (2016), ”Raya och den sista draken” (2021).
Läs också:
Johanna Paulsson: Drakar bär på symbolik långt bortom barnkulturen
