Bilderbok
Pija Lindenbaum
”Följa John”
Lilla Piratförlaget, från 3 år
Det finns ett ord som ofta åtföljer Pija Lindenbaums böcker. Oavsett om det gäller egen läsning, eller högläsning för småfolk. Ordet är ”IGEN!”. Efter att ha susat genom den Lindenbaumska fantasivärlden, den som seglar fritt mellan naturalism, realism och rena rama drömsekvenser, vill vi om och om igen hänga med småpappor, förskrämda flickor, rara morbröder, kaxiga hundar, mammor som – med all rätta – får spader och alla de andra som öppnar kaféer och står i. Så mycket att tycka om, känna igen sig i, skratta med och åt. ”IGEN!”. Men så händer det snudd på obegripliga, i varje fall för mig, att vid läsningen av ”Följa John” händer i princip ingenting. Jaha, typ bara. Eller förresten, inte riktigt. Pija Lindensbaums bildvärld är oefterhärmligt svängig. Väggarna lutar, stolar, människor, husfasader… allt dansar med utan att alls välta.
Så ock i denna den senaste i raden Lindbaumberättelser. Huvudpersonen, eller ska jag säga huvuddjuret, är John. En mystisk kattvarelse som stannar hemma – vabbar? – med berättelsens snuvige pojke. Raskt inser vi dock att det i själva verket är den sjuke pojken, som har att ta hand om Katt-John. Honom är det nämligen en faslig fart på. Han åker ledstång, tjuvar åt sig smågodis och käkar med pappret på. John härjar runt lite varstans, åker upp och ner i hissar så att han kräks. Ett roligt grepp är att, vid somliga uppslag, lägga bilderna på tvären, då blir det verkligen en lååång hisstur.
Katt-John är säkert en avlägsen släkting till Karlsson på taket, Nils Karlsson Pyssling eller Alfons hemlige Mållgan
Efter kräkandet springer John in och lånar främmande hundar, klättrar i träd, hoppar in som pizzabagare. Överallt har den snuvige att följa John. Och det gör han så gärna, för Katt-John är nog inget annat än hans vilde till låtsaskompis, en John som gör allt det pojken bara kan drömma om, men aldrig i livet skulle våga.
Katt-John är säkert en avlägsen släkting till Karlsson på taket, Nils Karlsson Pyssling eller Alfons hemlige Mållgan. Fast nog mest en Karlsson på taket ändå, han som är både tvär och bångstyrig. Till slut landar båda hemma i soffan, precis lagom innan mamma och pappa kommer hem. Och ser man på, pojkens föräldrar har betydligt fler likheter med kattpojken än med pyamaskillen. Transponerade genom längtan. En berättelse om att höra till och att besvärja tråkigheten. Att det yttre inte har betydelse, det är fantasin och kärleken, som räknas och håller samman. ”Han är min bror och jag är hans”.
Det är fint och viktigt. Men ändå, jag får ingen kontakt med någon av bokens karaktärer. De framstår som, sina personliga utseenden till trots, rätt anonyma figurer. Pija Lindenbaums värld svävar som sagt ofta. Men i regel finns ett ankare en, om än kort, berättelse om vem/vilka vi läser om. Något att fatta tag i när det hela kränger iväg. Vid läsningen av ”Följa John” stannar jag snarare som åskådare än bjuds in som medpassagerare.
Läs mer av Pia Huss och läs mer om barnböcker
