Förlaget Rabén & Sjögrens satsning på noveller är berömvärd. ”Bara för dig på mellanstadiet” från 2015 och Lise Indahls ”Du får vara hund” från 2023 – som också passar mellanstadiebarn med krav på intrig – är några exempel.
Det är ju novellens krux, att inte bara vara ett lösryckt kapitel. Samlingen ”Framtid. 11 berättelser för mellanstadiet” som gavs ut 2020, har texter som ger ett sådant intryck. Nu har Kerstin Lundberg Hahn arbetat vidare med en text därifrån till en ny novell i ”Tunnelbarnen”. Även här handlar det om framtid, en dystopisk sådan, där ett gott klimat bara finns för rika och syrgas behövs på land. I titelberättelsen ses barn leva i tunnelbanan, i en karg miljö där lastpallar brinner. I en annan av samlingens noveller, ”Rimbo”, skildras den dystopiska framtiden i relation till en älskad hund. Här sätts önskan om att husdjuret ska leva vidare i en kopia på prov, och texten igenom kan man höra en eventuell lärare inleda diskussionen kring om man är sitt dna, eller om personligheten sitter i något annat.
Överlag ljuder klassrummets uppgifter genom novellerna. Här finns samma problem som i några av de tidigare novellerna i samlingar riktade till de lärare och bibliotekarier som köper klassuppsättningar. Vad vill de här berättelserna, annat än att ge läsare som saknar förmågan att ta sig igenom en roman, del av den populära genren ”dystopi”? Det är svårt att veta: är det ett överhängande problem för genren att det inte räcker med att allt har dött för att berättelsen ska leva? Är det detta faktum som som gör novellerna tama? Eller har det att göra med en förväntad didaktisk situation?
Kerstin Lundberg Hahn är en produktiv författare, som fångar unga läsare genom ett rappt språk och tydliga situationer. Denna förmåga syns även i hennes senaste bok. Men kanske är hon alltför produktiv: i år kommer ytterligare en samling, ”Ingenmansland”, och frågan är om inte det bästa från ”Tunnelbarnen” hade kunnat passa in där.
Petter Lidbecks ”Den magiska klockan” är inte en novell, men den är kort som en sådan. Den riktar sig till yngre barn än Lundberg Hahns berättelser, men är lika tydligt knuten till en genre – i detta fall sagoparodin, som vi känner den från Astrid Lindgrens ”Ingen rövare finns i skogen” och framåt. Vilma är hos mormor i väntan på att mamma ska komma hem från jobbet. Hon har det lika tråkigt som Bertil i ”Nils Karlsson pyssling” när mor och far arbetar och grannfrun passar, fram till att det magiska händer. Här är det klockan, snickrad av magiskt virke, som vid jämna slag gör fotografierna av släktingarna levande, vilket underhåller Vilma.
Per Dybvigs moderna illustrationer, som påminner om Quentin Blakes klassiska teckningar till Roald Dahls berättelser, gör att historien – som egentligen är lika bagatellartad som novellerna i ”Tunnelbarnen” – ändå blir lika levande som bilderna av gamla släktingar. Petter Lidbecks grundidé är långt äldre än mostrar och kusiner innanför ramarna på väggen, men att något originellt saknas täcks över mycket bättre med humor och tajmning, än med ett dystopiskt mörker.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
