Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Edi Hila tillhör Balkanregionens mest betydande konstnärer, kallad ”den albanska övergångens målare”. Alltså tiden efter kommunistdiktaturens fall 1991, följt av en kaotisk transition från socialistisk planekonomi till kapitalistisk marknadsekonomi. En osäker, laglös period men för Europas fattigaste folk även fylld av drömmar om bättre liv.
I en väggtext på Moderna museet i Malmö framgår det att Hila, efter att ha sluppit ur den propagandistiska socialrealismens tvångströja, utvecklat vad han kallar ”paradoxal realism”. Ett begrepp för de smått absurda situationer han fångat i konkreta miljöer eller de lätt skruvade tilläggen i hans gestaltningar av kända byggnader i hemlandet. Där har Edi Hila (född 1944) valt att stanna, trots de strida migrantströmmarna bort från villervallan i landet och sina egna framgångar i konstvärlden.
Men detta är hans första stora separatutställning i Skandinavien, som curatorn Joa Ljungberg förtjänar en eloge för. En retrospektiv som golvar mig – fast inte som en smocka utan som ett stillsamt växande måleriskt drama i ett förklarat ljus.
Genom Hilas motivvärld får publiken insikt i landets historia och befolkningens villkor på ett existentiellt plan, eftersom hans poetiska ingrepp även fångar osynliga känslor och stämningar. Ibland dovt hotfulla, andra gånger mer hoppfulla. Runt omkring mig i utställningen på museets andra plan förs livliga diskussioner om tolkningar av dessa mångfasetterade bilder.
Själv är jag mest upptagen av det förtätade måleriet i sig, ofta olja på duk men någon gång akryl. Hilas arkitektoniska byggstenar är distinkta, detaljerna mjukt utsuddade och färgerna smultna. Den dämpade koloriten domineras av gråtoner och djupgröna eller mörkblå nyanser, men stundtals med rosa, lila och himmelsblå partier. Vissa målningar är insvepta i ett vidunderligt vackert ljusdis. Som i en gatuscen i skimrande motljus, där det prosaiska motivet är människor som fiskat upp ”skatter” ur en soptunna.
På vandring genom utställningen får jag associationer till storartade figurativa målare som tysken Gerhard Richter och belgaren Luc Tuymans – men Edi Hilas konst är samtidigt djupt personlig och egenartad. Min enda kritik är att motiven ibland är så obegripliga att det krävs bakgrundskunskap för att förstå alla lager.
I den höga hörnsalen hänger den mörka, monumentala triptyken ”Framtidens folk” från 1997 (ur serien ”Migrationer”), målad direkt efter att ett fartyg med albanska migranter kapsejsat på väg till Italien. Fartygets siluett tonar spöklikt upp sig med ett runt strålkastarljus på aktern och i mittsektionens rundel har Hila med virvlande penseldrag manat fram de gråsvarta vågorna med kroppar som i dras ner i djupet.
I ett avskärmat hörn visas utställningens tidigaste verk, ”Trädplantering” från 1971. Här är måleriet expressivt, färgerna klara och till synes lyckliga människor arbetar flitigt tillsammans. Denna idylliska, harmlösa målning var orsaken till att den då nyförälskade Hila förbjöds att arbeta som konstnär och tvingades lasta säckar på en hönsfarm under 3,5 år.
Dock kunde han obevakad i hemmet om kvällarna teckna sina minnesbilder – varav en serie vardagsnära och stundtals dråpliga scener är med på utställningen.
Hans ”paradoxala realism” är tydligast i ”Under het sol” från 2005. Där solbadar människor på en strand – mitt emellan ett strandat fraktfartyg i fonden och bunkrar i förgrunden. I en besynnerlig gatubild figurerar en glasvitrin med matfiskar på en trottoar och på en annan stadsbild har rader av marknadstält rests precis nedanför ett bombastiskt hjältemonument.
Hila arbetar ofta utifrån egna foton, ögonblicksbilder, där han i efterhand kan fokusera på det konstnärligt mest intressanta. I ungdomen, före bannlysningen och den påföljande rehabiliteringen, fick han åka på en studieresa till Florens. Där fastnade han för den italienska renässansens estetik och har i flera serier återkommit till de nyklassicistiska byggnaderna i Tiranas centrum, tillkomna under de italienska fascisternas ockupation 1939-43. I Hilas gestaltningar är de kusligt folktomma och rymmer lager på lager av historiska referenser.
I serien ”Penthouse” syns palatsliknande påbyggnader på höghus, en existerande lyxtrend bland nyrika albaner. I lägenheterna under takvåningen har Hila suddat bort fönster och dörrar och lagt färgfilter över. Det förstärker känslan av exklusiva livsrum för ett fåtal, medan övriga är instängda i slutna betongkomplex.
Även ”Pyramider” från 2011 är dränkt i färg, en blålila ton. Förlagan är den vita skrytbyggnad planerad som ett museum över diktatorn Enver Hoxha, men som efter olika funktioner och förfall numera är ombyggt till ett kulturhus. Katalogen berättar att Hila under sin påtvingade politiska omskolning var delaktig i utsmyckningen av interiören. Att han långt senare lät den laddade byggnaden bada i ett melankoliskt blåljus kan tolkas som en stämningsbild av både en maktfullkomlig regims utopi och fall, liksom det nya samhällsbyggets tillstånd.
Motivet ”Ett tält på ett biltak” är i sin tur både absurt och gåtfullt. Arrangemanget visar sig dock vara en praktisk lösning för de ressugna makarna Hila, men som under flyktingkrisen 2015 fick en mer oroande innebörd.
Hilas senaste verk är tillkomna efter köpet av ett hus i ett litet gruvsamhälle i den bergiga sydöstra landsändan. Nu i 80-års åldern är konstnären fortsatt i hög form. I målningen ”In the abyss” (i avgrunden) från 2025 är det vattenfyllda gamla gruvhålet snarare ett outgrundligt slukhål, som jag sent ska glömma.














