Edlund har nått Duplantis-nivå: ”Känns lite surrealistiskt”

– Det känns lite surrealistiskt alltså. Tidigare har jag verkligen fått kämpa för att komma med på mästerskap och det har varit coolt att vara med eliten i Sverige. Men nu är det bara jag och den absoluta eliten, Duplantis, så det känns overkligt på något sätt, säger 23-åringen.

World Athletics trycker på exklusiviteten i att få tävla i Budapest till helgen, att ”den bästa av de bästa” ska koras. Edlund säger att han på ett sätt är kvar i tävlingsbubblan och inte hunnit reflektera fullt ut vart den här säsongen tagit honom, samtidigt som det efter EM känns naturligt att vara bland de 16 bästa.

– När jag sprang svenskt rekord i Birmingham började jag titta på de som springer ner mot 47 låga i stället för 48 låga och jämföra mig med dem, nu tittar jag på vilka som är topp 10 snarare än topp 20.

Oskar Edlund har fått chansen i två Diamond League-tävlingar den här säsongen. I Bauhausgalan på Stockholms stadion, där han blev sexa, och i polska Chorzow, där han slutade femma. Båda de loppen har vunnits av Alison dos Santos.

I Stockholm pratade den svenske sprintern om peppen han kände av att få värma upp med den brasilianske stjärnan, om hur han själv lyfter sig i en sådan miljö och om förhoppningen att ”en dag kanske man kan ha honom bakom sig”.

– Men han gör det inte lättare för en, nu när han slår världsrekord och springer på 45 (45,80), säger Edlund och skrattar lite innan han fortsätter tankegången:

– Jag har fått frågan om det är en inspiration, men det går inte riktigt att jämföra sig med honom, för han springer på ett sätt man inte kan försöka efterlikna. Han är en alien nästan. 45-tider känns väldigt tufft, men jag vill springa på 46 någon gång och då kanske man ändå har honom bakom sig, om man har tur.

Vad betyder de två sekunder som du har ned till världsrekordet i praktiken?

– Jag gjorde 49,80-lopp för tre år sedan. Kan jag träna lika mycket bättre som jag har tränat sedan dess … det blir ju tuffare och tuffare att sänka sig ju bättre tiderna blir, men det är bara teknik och fysisk prestanda som saknas, och det kan man träna sig till.

Häcklöparen är full av självförtroende. Med rätta efter en säsong som betytt ett lyft på världsrankningen från plats 33 till 13. Men till supertrion i hans gren – dos Santos, Karsten Warholm (Norge) och Rai Benjamin (USA) – har han en bit kvar.

– De har framför allt en snabbhet som är brutal. Jag är ganska löpstark och har ändå hyfsad häckteknik, men just den här extrema snabbheten ligger jag efter ganska mycket i. Det är där jag känner att jag kan plocka för att komma ner ytterligare i tid.

Träningspasset för dagen, när DN möter upp Oskar Edlund i ett soligt Täby, är av det lugnare slaget: uppvärmning följt av gräsintervaller.

– Det ser fint ut. Ibland när löpare är trötta kan de lägga mer vikt på ena benet, börja luta lite, men Oskar springer fint nu, säger tränaren Fredrik Enander.

Det var här på Tibblevallen som 23-åringen tog sina första löpsteg, i Täby IS friidrottskola när han var fem–sex år gammal. Tränar-Fredrik var med redan tidigt.

– Jag har en bild från när han som sjuåring står här redo för start. Löpartajtsen satt inte tajt utan fladdrade.

Som född i november var Oskar inte störst till växten, men själv minns han att resultaten gick hans väg ändå.

– Jag har varit en tävlingsmänniska sedan första början och friidrotten inbjuder till tävling, antingen mot andra eller mot sig själv. Jag gillar att tävla mot andra, väldigt mycket. Och det gick ganska bra där i början, så det blev ju en sporre att pusha vidare när man kände att man uppnådde det man ville.

Han berättar om segrar i Lilla Lidingöloppet och Minimaran och föräldrar som såg hur det brann i sonen – för att tävla och vinna – och de uppmuntrade honom att fortsätta med löploppen.

Ganska tidigt hittade han de grenar han hade talang för inne på friidrottsovalen: häcklopp och hoppgrenar. ”Så många medaljer i kulstötning har jag liksom inte”, säger han med ett leende och berättar att en del av intresset nog kom från mamma, som varit häcklöpare som ung i Ängelholm, och att tränare Fredrik drog i gång en häcksatsning.

– Det var skräckblandad förtjusning när man var liten. Man gick i veckor innan tävlingar och var nervös. Men sen var det den bästa känslan någonsin efteråt när man fick stå överst på pallen eller göra en tid man hade drömt om.

Förra sommaren kom Oskar Edlund hem till Sverige efter fyra år på college i USA. Han säger att åren på Texas Tech var extremt inspirerande, att få tävla mot världslöpare och med den professionalism som råder.

– Jag har en jättebra uppbackning här hemma, men det gäller att man är på en hög nivå för att kunna få det. Där borta så räcker det att du skriver på ditt stipendium så har du 20 fysios som står och väntar på dig efter ett träningspass.