Hon måste ha bett till Gud om styrka och visdom, för det kommer inte att bli lätt.
Sarah Mullally är medveten om det.
– Vår historia av att misslyckas med att skydda människor har orsakat djup skada och misstro.
Så sade hon efter att kung Charles i oktober utnämnt henne till ärkebiskop av Canterbury och ny andlig ledare för Engelska kyrkan. Efter nyår tillträder hon officiellt ämbetet som inrättades för drygt 1 400 år sedan. Mullally är den första kvinnan att inneha det.
Men denna omständighet berörde hon inte i sitt inledningstal. Med ”skada och misstro” syftade hon på den tragedi och skam som gjort att kyrkan stått utan ledare under ett år.
2017 avslöjade nämligen Channel 4 att en advokat som under decennier haft prestigefyllda uppdrag för Engelska kyrkan och varit föreståndare för kristna läger hade förgripit sig på och misshandlat över 100 barn och unga män. Vittnesmålen är rent horribla. Advokaten tog med sig pojkar till sitt hem i Hampshire där han piskade dem i ett trädgårdsskjul.
Övergreppen kom till kyrkans kännedom redan på 1980-talet, men man sopade dem under mattan. Det skrevs visserligen en intern rapport om saken. Till ingen nytta. Advokaten i fråga – nu död – ställdes inte inför rätta.
Att den Engelska kyrkan saknat andligt ledarskap beror på detta och mer därtill.
I december 2024 avgick den dåvarande ärkebiskopen Justin Welby. Det hade framkommit att offer personligen bett honom att ta itu med övergreppen och polisanmäla advokaten. Han valde att inte göra det.
– Det var överväldigande, man försökte prioritera. Sanningen är att jag gjorde fel. Som ärkebiskop finns inga ursäkter, sade Welby i en BBC-intervju.
Dessa djupa sår har Sarah Mullally att hantera när hon i januari tillträder som ärkebiskop av Canterbury. Är det någon som har erfarenheten och lynnet som krävs för att klara av det, så är det hon.
Som tonåring var Mullally med i en kristen ungdomsgrupp i staden Woking där hon växte upp. Föräldrarna var inte så väldigt kyrkliga, men under konfirmationsförberedelserna gav hon sig själv löftet att följa Jesus. Vid den här tiden accepterades inte kvinnor som präster i England. Sarah Mullally valde därför att förkunna evangeliet genom att utbilda sig till sjuksköterska.
Efter studierna gifte hon sig, fick två barn och steg snabbt i graderna. I slutet av 90-talet utsåg New Labour-regeringen med Tony Blair i spetsen Mullally till chefssjuksköterska för England. Hon var 37 år och den yngsta någonsin att axla den rollen.
Parallellt med arbetet inom statsförvaltningen studerade hon teologi. 2004 lämnade hon sjuksköterskeyrket helt. Kvinnor kunde då sedan några år tillbaka bli präster i Engelska kyrkan.
I en intervju många år senare beskrev Mullally det som sitt livs största beslut.
– Makt är förförande, jag hade en bra lön och ett högt anseende. Precis efter att jag hade bestämt mig för att lämna chefsjobbet och bli församlingspräst greps jag av känslan att jag höll på att drunkna. Det var en inre kamp. Men nu i efterhand skulle jag aldrig ha gjort något annorlunda. Ibland måste man fatta beslut grundade enbart i tro.
Mer oväntat var att hon även inom kyrkan gjorde en katapultartad karriär.
Bara fyra år efter att ämbetet öppnades upp för kvinnor blev hon 2018 biskop av London, ett stift med flera högmälda och färgstarka profiler som dessutom ofta framträdde i medier. I det sammanhanget utmärkte sig Mullally som en sansad lyssnare, en barmhärtig samarier snarare än en ledare som rör om i grytan.
Som ärkebiskop har hon dock redan blivit en vattendelare. Inte på grund av något hon gjort, utan på grund av vem hon är.
För det är inte bara lidandet och förtroendeförlusten som övergreppskandalen fört med sig som kommer att prägla hennes nya arbete. Hon kommer även att behöva hantera ett tusenårigt patriarkat.
Den engelska kyrkan är moderkyrka för hela den anglikanska kyrkogemenskapen med runt 80 miljoner medlemmar och företrädare i alla världsdelar. Kyrkorna är självständiga, men utnämningen av Sarah Mullally får likväl stora globala konsekvenser. I konservativa samfund på den afrikanska kontinenten är kvinnliga präster fortfarande en otänkbarhet. Många accepterar helt enkelt inte en kvinna som ärkebiskop och de skräder inte orden.
I ett skriftligt utlåtande beskrev Justin Badi Arama, biskop för den episkopala kyrkan i Sydsudan utnämningen av Sarah Mullally som ”ytterligare ett symptom på den kris i tro och auktoritet som har drabbat den anglikanska kommunionen under det senaste kvartsseklet”. Biskopen för Nigerias anglikanska kyrka nöjde sig med att kalla den för ”oroande”.
Sarah Mullally tar motståndet med ro.
På frågan hur hon ska överbrygga aversionen hänvisar hon till erfarenheterna som hon fått under sin tid som biskop i London. Det vill säga, hon ska möta människor som de är och hon ska lyssna på dem.
En liknande hållning intar hon i den mycket laddade frågan om samkönade äktenskap. Sådana är inte tillåtna i Engelska kyrkan. Men 2023 röstade kyrkans högsta beslutande organ om att låta präster välsigna homosexuella par, fast bara inom ramen för en allmän gudstjänst, inte som en separat ceremoni.
Förslaget gick igenom, Sarah Mullally röstade för. Men det betyder inte att hon också vill se vigslar av samkönade par.
På den konservativa–progressiva skalan befinner hon sig någonstans i mitten. Som ärkebiskop har hon en plats i överhuset i det brittiska parlamentet och kommer därmed att leda debatter och bidra med andliga perspektiv på aktuella frågor och händelser. Fast få skulle kalla henne för en politisk biskop.
Liksom påve Leo XIV har hon en stark integritet men en mild röst. Hon är djupt rotad i det pastorala uppdraget, i själavården och församlingens gemenskap.
– Hon kommer inte att lägga fokus på teologiska strider eller politiska utspel. Hon är definitivt ingen kulturkrigare. Hon kommer att fokusera på att hjälpa de människor som behöver hjälp, säger religionskorrespondenten Ruth Gledhill i Sky News podcast ”Daily”.
Sarah Mullally blir ärkebiskop i en sargad kyrka och i en tid när många förlorat tron helt och hållet.
Evangelierna var det självklara ledmotivet i det tal som hon höll i Canterburykatedralen efter utnämnandet.
– Min ambition är att vara en herde, som möjliggör för andra att blomstra.
Läs mer:
Biskopen som spände ögonen i Donald Trump: ”Jag sa det ingen annan sa”
