Julia Henriksson är tillbaka i Atleticum i Malmö efter en säsong i italienska Padova.
Det senaste året tränade hon under italienske Marco Airale i en grupp med världssprinters som bland annat Daryll Neita och Amy Hunt från Storbritannien.
– Det var en otrolig chans att träna med OS-guldmedaljörer, mäta sig med dem – och inse att jag inte är så långt från toppen. Just att träna med Amy, som nu tog VM-silver i år, gav mig otroligt mycket. Jag lämnar Italien med en väldigt positiv känsla och är väldigt stolt över året som har varit, säger Julia Henriksson som tävlar för Malmö AI.
Det största minuset med äventyret i Padova var saknaden av familj och vänner. Det blev också den avgörande faktorn till att hon nu flyttar hem.
Att ha familjen nära betyder mycket. När Julia Henriksson dessutom fick ihop en träningsgrupp med vännerna Josephine Thoor Dunder och Johanna Carlsson blev beslutet enkelt.
– Det känns som ett väldigt naturligt steg. Jag har känt att året i Italien har hjälpt mig otroligt mycket och jag är så himla tacksam för allt som jag har lärt mig, men jag saknade Sverige och min träningsgrupp.
– Vi har alltid varit som en familj när vi tränat under Kenth Olsson i Helsingborg. Att vi nu kan få ihop det igen på ett nytt sätt betyder otroligt mycket. Jag är så taggad och det känns mer rätt än någonsin.
Den nya gruppen leds av tränarveteranen Benke Blomqvist, som har sin bas i Falun. Julia Henriksson kommer dock främst att träna i Malmö och Helsingborg, med enstaka besök i Falun.
Målsättningen blir den samma som när hon lämnade Sverige för Italien för ett år sedan – att ta sig närmare de internationella medaljerna.
– Det var utmanande att träna med världseliten, men också väldigt positivt att se att jag inte är så långt efter.
Var vill du vara nästa år?
– Jag vill såklart vara med och tampas om medaljer, så är det ju. Det är ett EM i sommar och där siktar jag väldigt högt.
Vad talar för medalj på EM?
– 2024 så blev jag EM-sexa och jag känner att jag kan ta mig längre nu. Jag vet också vad jag kan göra om jag har bra träning i kroppen. Förhoppningsvis så får jag en bra vinter och en bra vår med träning och då blir såklart målet att ta medalj.
En annan styrka som Julia Henriksson tycker att hon har med sig till EM i Birmingham i sommar är erfarenheten av att ha varit med i EM, OS och VM de senaste säsongerna.
– Jag har gjort alla mästerskapen nu och varje mästerskapserfarenhet jag får betyder otroligt mycket. Just att gå in på en arena och möta all publik, det krävs att man har gjort det några gånger för att bli bekväm i det. Den biten känner jag mig väldigt trygg i nu.
2024 blev Julia Henrikssons stora genombrottsår. Hon satte flera personbästan, nådde EM-final, OS-semifinal och slog till slut Linda Haglunds 45 år gamla svenska rekord på 200 meter.
Utmärkelserna för succéåret har varit många och verkar inte ta slut. I höst prisades hon för sina insatser 2024 av Malmö idrottsföreningars samorganisation, Miso, som ”Årets idrottskvinna i Malmö”.
– Det betyder mycket och det är ett fantastiskt ärofyllt pris att få ta emot, säger hon.
Är det en annan stolthet än när man lyckas att ta sig till en EM-final?
– Ja, precis. Samtidigt går det väldigt mycket hand i hand såklart. Men det finns så otroligt många duktiga idrottare i Malmö så det här priset känns verkligen jättestort.
Med framgångar och utmärkelser kommer det också en förväntan att vara en förebild för en yngre generation. Julia Henriksson tycker att hon är redo att axla en sådan roll och tycker dessutom att hon med sin bakgrund kan visa att det finns olika vägar till toppen.
– Som förebild vill jag förmedla att allting är möjligt och att det finns många vägar till att nå sina mål. Jag har ju en bakgrund från ungdomsåren där jag tog en liten paus från friidrotten, och sen kom tillbaka. Jag har heller inga juniormedaljer. Så jag skulle vilja säga att allt är verkligen möjligt bara du litar på sig själv och sätter upp mål.
Hon säger att hon själv som ung tjej såg upp till många sprinters i träningshallen och på idrottsplatserna i Helsingborg och att många visade för henne att det inte var omöjligt att nå riktigt långt.
– Johan Wissman var en av dem såklart. Likaså Irene (Ekelund). När jag var lite yngre så var också Moa Mattisson en duktig sprinter och henne såg jag mycket upp till. Det är viktigt med förebilder.
Vad hoppas du att de unga ser hos dig?
– Det är svårt, men jag hoppas att de ser att allt är möjligt. Dessutom behöver man inte vara en stjärna i ung ålder utan man kan jobba sig upp också.
Du utstrålar också att du alltid har roligt när du idrottar.
– Ja, det viktigaste för mig är att ha väldigt kul på banan. Har jag roligt så går det bättre. Jag tog mitt uppehåll i tonåren på grund av att jag inte hade lika kul längre och för att få tillbaka till glädjen i idrotten igen. I elitidrott ska vara väldigt seriöst för det är en så stor del av mitt liv liksom … men det är också viktigt att det är kul.
