De senaste åren har arvsmassan hos hundratals forntida individer kartlagts. På så sätt har forskarna kunnat lägga pussel och börjar nu förstå hur vi människor, och därmed även våra språk och kulturer, spridits över och mellan kontinenterna.
Det finns dock ett område som fortfarande är som en vit fläck på kartan: Egypten. Hittills har arvsmassan hos endast tre individer från det forntida Egypten sekvenserats, men bara delvis och fragmentariskt.
– Det är för varmt och kanske även för fuktigt. Arvsmassan bryts ner. Därför har ingen kunnat berätta den genetiska historien från en av de största kulturerna av dem alla, säger Pontus Skoglund som leder Ancient Genomics Laboratory vid Francis Crick Institute i London.
Nu har dock Pontus Skoglund tillsammans med en annan svensk, Linus Girdland Flink vid University of Aberdeen i Skottland, för första gången lyckats analysera hela arvsmassan hos en man som levde för mellan 4 500 och 4 800 år sedan. Det vill säga ungefär när den stora Cheopspyramiden byggdes.
Mannen ifråga begravdes i Nuwayrat, en by 27 mil söder om Kairo, där han lades till vila i ett stort lerkärl. Graven grävdes ut 1902 och fördes sedan till Liverpool i Storbritannien där skelettet med nöd och näppe klarade sig undan bombningarna i samband med Blitzen under andra världskriget. Med hjälp av dna från en tand kan forskarna nu berätta mannens genetiska historia.
– Det är fruktansvärt svårt att sekvensera gammal arvsmassa från Egypten. Bara tre procent av provet kom från människa, resten från andra organismer. Vi använde oss av enkelsträngat dna och vi fick säkert lägga 40 gånger mer energi på den här sekvenseringen jämfört med ett vanligt genom, säger Pontus Skoglund som tidigare bland annat sekvenserat arvsmassan hos Offord Cluny 203645, ett skelett som hittades på den engelska landsbygden för några år sedan och vars genetik avslöjade att mannen troligtvis var en sarmat som hade kommit till England från södra Ryssland på 100-talet.
Analysen av resterna i krukan, som nu redovisas i tidskriften Nature, visar att mannens gener till cirka 80 procent matchar dagens Nordafrika, medan resterande 20 procent överensstämmer med forntida individer från framför allt från Mesopotamien, den kultur som låg mellan de båda floderna Eufrat och Tigris i (främst) nuvarande Irak.
– Det visar att det inte bara fanns ett kulturellt utan också ett genetiskt utbyte mellan de här två kulturerna, säger Pontus Skoglund.
Publiceringen i Nature sker nästan exakt 40 år efter det att Svante Pääbo redovisade sina första tillika misslyckade försök att sekvensera arvsmassan från en mumie, även det i Nature. Först därefter riktade Pääbo blickarna mot neandertalarna, ett arbete som resulterade i ett Nobelpris år 2022.
– Det finns inget svårare ställe att börja på än Egypten, men det är ju tack vare hans pionjärarbete som vi har lyckats med det här nu. Utan det hade det inte varit möjligt, säger Pontus Skoglund.
Andra forskare har analyserat mannens skelett. Bland annat var hans sittben utvidgat, något som tyder på att han satt mycket. Förslitningsskador i armarna visar att han rört dessa upprepade gånger fram och tillbaka, samtidigt som han hade uttalad artrit i höger fot. Sammantaget tyder det på att mannen kan ha arbetat som krukmakare och använt en fotdriven drejskiva, en nymodighet som kom till Egypten ungefär då mannen levde. Men med tanke på den ståndsmässiga begravning han ändå fick, var han nog inte vilken krukmakare som helst, spekulerar forskarna.
Läs mer:
Fynd visar på de myomspunna sarmaternas närvaro i ”Britannia”
Så erövrade människan Amerika och resten av världen
