Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
De första två har jag sett, men frågan är om jag ska se de återstående fyra avsnitten eller titta på något annat på fredagskvällarna i väntan på ”På spåret”.
– Gör som du vill, säger Blixten. Det skulle inte falla honom in att ägna en knapp halvtimme åt ett avsnitt av ”Vi på Saltkråkan” – möjligtvis om något av barnbarnen är i närheten.
”Vi på Saltkråkan” tycks ha delat landet i tre läger. Ett som tycker att ”Saltkråkan 2.0” är jättebra, ett som tycker att programmet är kass och ett som inte bryr sig det minsta – som Blixten.
Jag däremot bryr mig, väldigt mycket till och med och måste erkänna att jag var oerhört skeptisk när det offentliggjordes att det skulle göras en ny version av serien jag följde slaviskt som barn.
Det finns bara en Tjorven för mig och det kanske delvis beror på att vi är snudd på jämngamla, Maria Johansson (den riktiga Tjorven) och jag föddes i mitten av 1950-talet. Precis som Tjorven tillbringade jag somrarna i Stockholms skärgård. En viktig skillnad var dock att Tjorven bodde i skärgården för jämnan medan jag bara var där, hos mormor och morfar, sommartid.
Jag satt som klistrad vid tv:n när den riktiga ”Saltkråkan” sändes i början av 1964, året då jag fyllde tio år och njöt i fulla drag. Inte minst åt Tjorven och jag kände igen mig i henne – fullt ut. Lite knubbig, lite för små kläder, lite för stora framtänder och otroligt nyfiken.
Jag kunde driva morfar till vansinne med alla mina frågor, precis som Tjorven gjorde med farbror Melker.
Och apropå farbror tyckte nog fler än jag att han (Torsten Lilliecrona) var ofantligt gammal i ursprungsversionen, men han var bara 43 år när första avsnittet av serien sändes. Den nye Melker, Henrik Norlén, är 55 år men känns inte alls som en farbror i mina ögon.
Det kan ju bero på att vi har blivit äldre. Det har trots allt gått femtio år, som jag sa till Pyttan efter att ha sett första avsnittet.
– Det är faktiskt sextio år sen, påpekade hon.
Matte har aldrig varit min grej, men jag vet att det återstår fyra avsnitt och det är väl lika bra att jag ser dem för att se om jag kan ändra mig. Jag är trots allt en nyfiken typ – precis som Tjorven.
Läs fler kåserier av EKG, till exempel om att se världen med nya ögon igen.
