På onsdagen meddelade EU-kommissionen att utsläppen ska minska med 90 procent till år 2040 jämfört med 1990. Det är ett steg i rätt riktning. EU:s vetenskapliga klimatråd har sagt att de bör sjunka med 90–95 procent.
Men djävulen sitter som vanligt i detaljerna. EU-kommissionen öppnar för att en del av målet ska kunna nås genom att använda så kallade koldioxidkrediter från andra länder. Det kan handla om att ett land, ett företag eller en individ betalar för ett projekt utomlands och får bokföra den minskade klimatpåverkan som sin egen. Ett konkret exempel är att Schweiz finansierar elbussar i Thailand för att kompensera för sina utsläpp på hemmaplan.
Tanken är god. Ett ton koldioxid som undviks i Asien är lika mycket värt som ett i Europa. Om åtgärderna dessutom är billigare utomlands blir det globalt sett större utsläppsminskningar för pengarna. Ibland kritiseras detta för att handla om att ”köpa sig fri”. Men det är inget fel med det, om det leder till mindre utsläpp globalt.
Problemet är att så inte verkar vara fallet. I en metastudie som publicerades i Nature förra året analyserades 2 346 sådana projekt. Slutsatsen blev att mindre än 16 procent av koldioxidkrediterna motsvarade riktiga utsläppsminskningar.
Exempelvis visade det sig att skogar där man, genom pengar från försäljningen av koldioxidkrediter, förändrat skogsskötseln för att lagra mer koldioxid inte gav önskat resultat. Vidare är det svårt att bevisa att vindkraftverk som byggts inte hade tillkommit ändå.
Sammantaget avråder EU:s vetenskapliga klimatråd från att använda internationella krediter för att nå unionens mål. Sverige och svenska EU-parlamentariker borde vara skeptiska till krediter när kommissionens förslag snart ska förhandlas.
Bara mellan 2022 och 2023 minskade utsläppen med 9 procent.
Men det ska sägas att EU-kommissionen påpekade att krediterna bara ska användas i särskilda fall, och bara från år 2036. Det låter därmed som att den största delen av utsläppsminskningen ändå kommer att behöva ske inom unionen.
Det är bra. Betraktar man EU som en enhet är det världens fjärde största utsläppare. Europa måste givetvis ta sitt klimatansvar. Gör man inte det blir det dessutom väldigt svårt att få Kina att minska utsläppen.
Givet det ökade motståndet mot klimatomställningen – Ungern och Polen såväl som Frankrike har uttryckt motstånd mot 2040-målet – är det en lättnad att EU-kommissionen inte gjort mer avkall på ambitionerna än så här.
EU:s klimatpolitik har hittills varit en stor framgång. Bara mellan 2022 och 2023 minskade utsläppen med 9 procent. Det ger hopp om att utsläppen kan fortsätta sjunka så att EU kan nå målen – även utan att behöva använda krediter.
Läs mer:
Lilian Sjölund: Extremhettan gör många dummare än de är
Elias Rosell: Din klimatångest kan bero på okunskap