Omslaget till nyutgåvan av Ursula Parrotts debutroman ”Exfrun” visar en kvinna som dansar helt uppslukad av sig själv. I en vig dansrörelse böjer hon sig framåt, och bakåt. Hennes lilltå tittar ut ur skon. Hon vränger sig nästan ut och in för att stå i kontakt; med framtiden, med historien, med sig själv – men nuet och betraktarna verkar hon inte bry sig det minsta om. Och varför skulle hon? Nuet tycks inte behandla den här kvinnan väl, hon vill hellre glömma det.
Det illustrerar faktiskt hur samtiden tog emot den här boken. Upp som en sol, ner som en pannkaka, och sedan fick författaren till boken dansa vidare i livet själv.
Romanen gavs ut anonymt 1929, med svart omslag, och låg på bästsäljarlistorna i månader. Det var en skildring av vad Parrott kallade ”engångsliggets era”, som direkt inspirerade till böckerna ”Ex-husband”, ”Ex-baby”, ”Ex-it” och ”Ex-mistress”, och blev Hollywoodfilm året efter.
Ursula Parrott (född Katherine Towle) tycks ha gått in på den kvot i litteratursammanhang där en ung, stark kvinnoröst med ett ärende plötsligt tar plats, och får ett enormt inflytande på sin samtid. Men sedan är dörren för just henne stängd, och en ny sådan röst måste komma för att inta samma plats. Och så börjar det om igen.
Nu, snart hundra år senare, påbörjas en litterär arkeologisk utgrävning för att rädda det Parrott ville visa oss av tjugotalets brytningstid. Det är sent, alldeles för sent, men kvinnliga konstnärer har å andra sidan alltid vetat att de skapar för framtiden, och tar nuet med en vig knyck på nacken och en nypa salt.
Den 29-åriga Ursula Parrott skrev romanen under några intensiva veckor i New York vintern 1928, efter att ha tagit ett högt banklån och tillfälligt sagt upp sig från arbetet som copywriter. Hon var frånskild, nykär och dribblade uppgiften att ta hand om sin lille son Marc, barn av första äktenskapet, med hjälp från familjen – pappa, syster, barnflicka – uppe i Boston.
Hon hade upptäckt att det i staden fanns horder av unga yrkesarbetande kvinnor som hon, med en helt ny erfarenhet: de var frånskilda, utbildade, ensamförsörjare, singelboende och oberoende av män på ett sätt som blev hotfullt även för dem själva. Hur skulle den nya kvinnan förstå och ta hand om sin frihet där hon stod som längst framme vid en brant, vem skulle skriva berättelserna som hon kunde känna igen sig i för att orientera sig?
Vi pratar alltså 1920-tal, denna glipa av tid mellan två världskrig, efter pandemin och före depressionen, där arvet från de viktorianska mormödrarnas liv under sina äktenskapliga förmyndare var alldeles pinfärskt, samtidigt som man likt en ung, frigjord Patricia – Parrotts romanhjältinna – kunde anse att ”kriget är över, låt oss ha kul”, och festa och ligga som om det inte fanns en morgondag.
USA var på väg att slita sig loss från den gamla världen och behövde konstruera sin identitet på nytt, och i mellanrummet mellan en störtad moral och en ny under konstruktion öppnades ett intressant handlingsutrymme för kvinnor. Parrott som gav röst åt förändringen kallades ”skaparen av den moderna kvinnan”.
Det finns en annan roman som handlar om 1920-talets uppåtsträvande festande i New York, den heter ”Den store Gatsby” (1925) och är skriven av en F Scott Fitzgerald. Den romanen överlevde tidens tand, uppburen som den var av modernismens manliga kritiker som signalerade att den var värd sin aktualitet ända in på 1940-talet och vidare in i vår tid. Lionel Trilling skrev en initierad essä så sent som 1951.
Men den romanens efterlevnad säkrades också genom en annan typ av räddningsaktion: När andra världskriget bröt ut beslöt den amerikanska armén att det här var lämplig litteratur för de stridande soldaterna. I en särskild vädjan till bokdonatorerna, under rubriken ”Don’ts for donors” skriver armén explicit: ”Inkludera inte böcker skrivna primärt för barn eller kvinnor. Ge inte bort ungdomsböcker som Tom Swift /…/, eller kvinnliga kärleksberättelser (av författare såsom /…/ Ursula Parrott, etc.)”
Man kan se manövern som en markör för hur kriget accentuerar manligt och kvinnligt, och ger skäl till att skölja bort det senare. F Scott Fitzgeralds roman hade inte sålt jättebra – i en tidningsnotis i Los Angeles Times 1929 bekymrar sig till och med en kritiker för att den har blivit bortglömd – men nu blev boken omtryckt i stora upplagor och pumpades ut till soldater som skulle läsa en lagom avvägd roman om hemlandet. Så ser ett kanoniseringsarbete ut i praktiken.
Någonstans finns här en dröm om att älska, som i att bli sedd för den man är, men den drömmen ligger begravd under ett tjockt lager manlig makt
Men ”kvinnlig kärleksberättelse”? Kan den amerikanska armén ha menat ”knivskarp samtidsroman”, men helt enkelt ha skrivit fel? I ”Den store Gatsby” kvittrar kvinnorna på i sina pärlhalsband med honungslena röster som helt vanliga mansförverkligande bifigurer. Där har männen ”en flirt med en liten flicka”, kvinnor ”ler likt en blomma som öppnar sig” eller går klädda i en ”brun muslinklänning som stramade åt om hennes rätt breda höfter”, och hos en kvinna ”låg det något sensuellt över hennes yppighet”.
I den här romanen lämnar de kaxiga urbana amerikanska kvinnorna inga spår, såsom deras liv verkligen såg ut under författarnas 1920-tal, och som Parrott så tydligt ger röst och liv åt i ”Exfrun”.
Påfallande ofta är det hos Parrott i stället männen som får ha utseenden och kroppar. Inte förminskande, men på ett genomborrande, begärsfyllt, och för berättelsen avgörande sätt. Det är som om Ursula Parrott i ”Exfrun” har bestämt sig för att ha röntgensyn: äktenskaplig kärlek i genomskärning. Och det som blir synligt är inte alltid så vackert.
Det fascinerande med ”Exfrun” är just den osentimentala, raka tonen. Patricia, den krassa jagberättaren, gör sig inga illusioner om kärleken. Hon uthärdar den, idisslar den, och stångas mot den. Någonstans finns här en dröm om att älska, som i att bli sedd för den man är, men den drömmen ligger begravd under ett tjockt lager manlig makt och oskrivna samhällsregler, som en kvinna förväntas lyda under hur amoralisk och frigjord hon än är. För vad är ett fritt liv utan dem?
Boken är skriven som på trots, med livserfarenheten hårt mot strupen. Parrott hade själv blivit bortträngd från sin exmake Lindesay Parrotts arena journalistiken, med motiveringen att det skulle kunna försvåra för honom att ha henne drällandes på en tidningsredaktion i stan. På journalistjobben hon söker år 1928 får hon avslag varje gång. ”Du är en gullig tjej, men jag tvivlar på att du kan skriva” är ett av svaren hon får, tills hon en blöt natt får höra att hennes exmake har bett sina kollegor att inte anställa henne.
Parrotts romanhjältinna gör sig inga illusioner om arbetet som en väg till frihet heller, men romanen utspelar sig till stor del på kontoret och visar med humor upp den särskilda sexism som kvinnor har att trotsa i arbetslivet.
Det finns en stark sorg under texten i ”Exfrun”, som hanteras både med ironi, svart humor och isbergsteknik. Ett nyfött barn har dött, en abort görs, en man hotar att döda sin fru på grund av otrohet, men – ”Han dödade mig inte”, konstaterar Pat. ”Han bara lyfte upp mig och slängde mig rätt in i frukostrummets glasdörr. Sedan gick han ut.” Medan Pat torkar glasskärvorna av sin blodiga arm och går vidare som om ingen känsla har vidrörts hos henne, får läsaren själv handskas med sorgen, och föreställa sig våldet.
Det blir en intressant gestaltning av samhällsproblemet mäns våld mot kvinnor. Våldet finns där, i förbifarten, som en iskall självklarhet, ett villkor. Läsaren tvingas göra det ställningstagande som varje människa med skygglappar i vårt samhälle också gör: Se, men acceptera. Läsa vidare som om inget egentligen har hänt. Känna hur våldets makt isar i ryggen, och vinner över den lilla människan.
Inför aborten klär Pat noggrant upp sig eftersom hon har en vag känsla av att hon skulle kunna förvandlas till ett lik innan middag, och då vill hon vara ett snyggt lik. Den tuffa abortscenen är så fokuserad vid yta och uppförande att det är omöjligt att inte dras ner i djupet därunder, i den smärta som väcks till liv ur Pats erfarenhet av att föda en liten bebis som dog.
Kan det till slut ha varit dessa scener som bidrog till skandaliseringen av Parrott? Eller var det helt enkelt det gamla problemet att en kvinnas litterära verk nästan aldrig, förutom i verkligt få fall, tål tyngden av sin upphovsperson?
”Exfrun” blev snacket på stan i New York över en natt.
Det var bara det att författaren till romanen var okänd, eftersom förlaget beslutat sig för att hajpa boken ytterligare genom att ge ut den anonymt. Jakten på vem som kunde ha skrivit denna samtidsskildring bidrog sannolikt till det stora intresset (”i ett års tid var jag Guds gåva till kolumnisterna”, sa Parrott i en intervju) men det var också så att en anonym utgivning signalerade att innehållet var skandalöst och självupplevt.
När namnet väl, i sjunde tryckningen, trillade ner på bokryggen och i alla tidningar, hade Ursula Parrott inte en chans mot antagandena att hon själv genomgått allt romanen handlade om. Parrott hade skrivit fiktion, och gjort det arbete med liv och distans som krävs för att skapa det, men klistret ”liv” på en kvinnlig författares verk var helt enkelt för klibbigt vid den här tiden, en omöjlig följeslagare som skulle försvåra för hennes fortsatta författarskap.
Hösten 1929 delade ”Exfrun” plats med Ernest Hemingways ”Farväl till vapnen” på både Brentanos och Baker & Taylors bästsäljarlista, och i december blev det den mest sålda boken i Hollywood. ”Exfrun” kom fyra på Macys bästsäljarlista, näst efter Erich Maria Remarques klassiker ”På västfronten intet nytt”.
Boken sålde i över hundra tusen exemplar första publiceringsrundan, och blev snabbt Hollywoodfilm under den mer eleganta titeln ”The divorcée”, där Greta Garbo först var påtänkt till huvudrollen men avböjde. Rollen gick till Norma Shearer som för sin tolkning vann sin enda Oscar.
Det intressanta att lägga märke till i ”Exfruns” fall är att det finns en distinktion mellan offentlighet och ”etablissemang”, som Parrott, som kom från Boston och hade gått på Radcliffe, förstod vikten av att tillhöra. Ett litterärt genombrott som Ursula Parrotts borde ha fångat in henne i det litterära etablissemanget, men då måste en författare vara hållen – av kritiker, av ett litterärt sammanhang, av samtida litterära kotterier.
Men Ursula Parrott var kvinna, och hade med samtida mått mätt skrivit självbiografiskt med skandalstämpel, och därför skulle det ha blivit ett ställningstagande till nackdel för etablissemanget att ta sig an henne.
Som Marsha Gordon visar i sin biografi över Ursula Parrott, ”Becoming the ex-wife”, skickades hon i stället in i en offentlighet, där hennes många giftermål och skilsmässor blev förstasidesstoff och hon fick ge bantningstips och svara på frågor om sex i tidningen.
När hon omskrivs är hon i första hand dotter, exfru, hustru och mamma.
Trots de goda anledningarna att respektera det litterära arbetet och låta romanen vara en roman och författaren en författare, stjälpte detta Parrotts möjligheter att utvecklas litterärt. Vem vill, i slutändan, läsa en exfrus bok, en dotters bok, en mammas bok, en älskarinnas bok? En sådan läser man för skandalvärdets skull, inte för den litterära upplevelsen.
En ogarderad Parrott svarar på journalisternas frågor så sanningsenligt hon kan. Hollywood, Paramount och damtidningsindustrin, som förstod hur de kunde tjäna pengar på hennes geni, satte snart klorna i hennes skrivarförmåga och gjorde henne till en ”billig” romanceförfattare, vilket blev slutet på både hennes liv och karriär.
Men först skulle det mjölkas talang och intellektuell stjärnglans ur Ursula Parrott, ”the brilliant young author”. I det ekonomiskt krisande trettiotalet behövde gynnsamma affärer göras. Människor skulle skonas från det amoraliska tjugotalets leverne, och serveras drömbilder i stället.
En manlig anställd på filmbolaget drabbades av panik när filmatiseringen av Parrotts andra roman, ”Strangers may kiss”, sjösattes och menade att den var ett exempel på vad ett degenererat samhälle gör med människor. Den uppåtgående filmindustrin hyrde in psykologer som mejslade ut hur kvinnor skulle skildras på film i stället: som några som faktiskt kunde få allt. Moderna kvinnor, måhända – men endimensionella, skulpterade efter manliga krav.
Själv försvann hon in i ett liv av skandaler, drickande och ensamhet
Av Ursula Parrotts genomträngande blick på sin samtid fanns inte mycket kvar. Hennes författarskap var ett tomt skal som hon ömsade och lämnade åt nöjesindustrin, själv försvann hon in i ett liv av skandaler, drickande och ensamhet. I ”Exfrun” gör romanhjältinnan Pat ett förebådande om hur livet kommer att bli: ”Vad ska det bli av mig? Det tar en ände med förskräckelse – jag kan se mig gå längs Sjätte avenyn, lägga handen på Peters arm och vädja om att få femtio cent – så fan heller.”
Det var faktiskt så det gick för bokens författare.
Ursula Parrott blev hemlös och dog 58 år gammal på en välgörenhetsavdelning till ett New York-sjukhus, under falskt namn för att slippa bli jagad av pressen. Hon var då författare till tolv romaner och ett hundratal noveller. Romanen hon längtade efter att skriva, där hon skulle utforska sitt irländska arv, blev det inget av.
Visst vore det roligt med större relevans i den litterära historieskrivningen? Att känna till ”Exfruns” starka inflytande på sin samtid; att självklart veta att soundtracket till Woody Allens film ”Manhattan” (1979) – Gershwins ”Rhapsody in blue” från 1924 – är den låt som Lucia och Patricia i ”Exfrun” lyssnar på om och om igen, och som de menar tonsätter deras New York?
I stället för att gräma oss över att Ursula Parrotts litterära förmåga och eftermäle sjabblades bort, kan vi tack vare ”Exfrun” lära oss något om hur viktiga kvinnliga författarskap vanvårdas i offentligheten och vad det får för konsekvenser för det gemensamma minnet. Det här är nämligen en roman som förtjänade klassikerstatus redan från början – den har kvar sin tidlösa spänst.
Men först kan vi läsa och låta oss hänföras av Parrotts skarpa, salt ironiska och smått häpnadsväckande moderna debutroman, och dansa rakt in i ett amerikanskt 1920-tal som vi inte har sett det förut.
Texten är även förordet i Marianne Tufvessons översättning av Ursula Parrotts ”Exfrun”, som ges ut av Wahlström & Widstrand.
Läs fler artiklar om böcker, till exempel ”Därför är incelmannen Doktor Glas ständigt aktuell”
