Öl, bröd och gröt – spannmål var länge ryggraden i den svenska kosthållningen. Det mättar bra, men blir säkert lite trist i längden.
I dag är läget annorlunda, och all världens råvaror finns att tillgå nästan året om. Vit sparris i november? Jordgubbar i februari? Exotisk frukt när som helst på dygnet? Inga problem, det som inte är i säsong eller kan odlas i Sverige transporteras hit med lastbil, båt eller flyg.
De långa transporterna är problematiska eftersom de har stor påverkan på klimatet, men tillgången på nya råvaror och smaksättare har sannolikt bidragit till det växande matlagningsintresset i de svenska hemmaköken. Hand i hand med tillgången har nyfikenheten på tillagningssätt, tekniker och kunskap växt. I dag är citronzest en självklar ingrediens, det är nästan allmänbildning att ha en åsikt om hur man vill ha sin risotto och den som vill göra egna dumplingar hittar informationen i närmaste telefon.
Efter den första entusiasmen – allt finns alltid! – har också insikten in om att det är något fint med säsonger sjunkit in. Soppa på vårens första nässlor – skördade runt husknuten – är något annat än spenatsoppa på frysta puckar, och svulstiga glänsande importerade jordgubbar står sig slätt mot de första svenska. Och då har vi inte ens pratat om smultron…
Den kunskapen kommer att hjälpa oss igenom en kris. För även om tillgången på råvaror skulle strypas finns kunskapen och nyfikenheten kvar. Begränsning brukar snarast kunna hjälpa kreativiteten på traven. Den eventuella bristen på banan, melon, peppar och citron kommer inte att göra att vi går tillbaka till öl, bröd och gröt. I stället får vi hitta nya lokala smaker att toppa gröten med, och lära oss att klura ut nya lösningar med det som finns.
I den bästa av världar leder det till att den lokala gastronomin utvecklas. Kreativitet och kunskap i skön förening. Det känns ändå hoppfullt.
Läs mer:
Det innehåller en ”America first”-middag
Så blir den svenska motsvarigheten
