Krigsutbrottet 1914 utlöste en patriotisk eufori. Frivilliga strömmade till inskrivningskontoren. Soldater på väg till fronten hyllades med blommor och kyssar. Historien skulle visa att i skarpt läge förmådde varken arbetarrörelsens internationalism eller den kristna broderskärleken stå emot suget från nationalismen.
Men kvinnorörelsen förmådde. 1915 samlades rösträttskvinnor från både krigförande och neutrala länder till en fredskonferens i Haag. 1919 möttes de återigen, denna gång i Zürich, och organiserade sig i Women’s international league for peace and freedom (Wilpf). Konferensen genomsyrades av vrede över krigets förödelse, sjukdom och svält; av sorg över döda söner.
Ändå – ur resolutionsprosan stiger ett fredsprogram som är klart, konkret och med en kvinnopolitisk skärpa. Kvinnorna krävde rösträtt, arbete och utbildning, skydd mot sexuellt våld, plats och inflytande i det nybildade Nationernas förbund. De formulerade villkor för en social fred, det vi i dag skulle kalla en positiv fred. Stabilitet och varaktig fred kunde bara nås genom social rättvisa, internationellt samarbete och med kvinnors medverkan.
Fredskvinnornas transnationella lojalitet svajade betänkligt och deras resonemang spelade ofta på koloniala tankefigurer
Amerikanska Mary Church Terrell var konferensens enda svarta deltagare. Hennes inlägg om rasism och våld speglades i resolutionens kritik av diskriminering ”on account of race or colour.” Att texten samtidigt innehöll skrivningar om ”the backward races” var, som litteraturvetaren Maria Mårsell visar, ingen tillfällighet. Fredskvinnornas transnationella lojalitet svajade betänkligt och deras resonemang spelade ofta på koloniala tankefigurer. Krig och manlig militarism kopplades till primitiv vildhet och barbari, medan kvinnors fredssträvan tolkades som uttryck för förnuft, ansvarstagande och framför allt moderlighet.
Kvinnorna i Wilpf hörde till samhällets övre skikt och hade goda kontakter i den högre politiken. Även ledargestalterna i organisationens svenska gren, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, var väl förankrade i tidens kvinnliga offentlighet. Men kvinnornas fredsarbete hade också en folkligare sida. Trots sin litenhet bedrev Ikff en ambitiös och vida spridd folkbildning. Tidningen Fred och frihet rapporterade från konflikthärdar i världen. Kretsar runt om i landet bjöd in till föredrag, arrangerade studiecirklar och organiserade insamlingar.
Också skolan blev en arena för att bygga fredskultur. Svenska lärarinnors fredsgrupp, senare Svenska skolors fredsförening, tog sig an uppgiften att fostra nya fredliga generationer. Barnen skulle få lära sig om andra länder och om sin egen historia utan nationell chauvinism och hjältedyrkan. Militaristisk gymnastik och tävlingsanda skulle ersättas av samarbete och kamratskap.
Om tjugotalet kan ses som ett fönster för fred var trettiotalet ett decennium för uppmarsch och upprustning
För fredsvännerna var 1920-talet ett hoppfullt decennium. Länderna rustade ned, Nationernas förbund inledde sitt arbete, Nathan Söderbloms Ekumeniska möte 1925 var bara ett av många fredsmöten. Men framtidstron dämpades snart. Om tjugotalet kan ses som ett fönster för fred var trettiotalet ett decennium för uppmarsch och upprustning. Bland kvinnorna var oron stor över det man såg i Tyskland, Italien och Sovjetunionen – totalitarism, militarisering och förberedelser för ett nytt krig.
Elin Wägner förkroppsligar kvinnorörelsens dubbla arbete för rösträtt och fred. Hon hade varit rösträttsrörelsens outtröttliga pennskaft, deltagit i Haagkonferensen 1915 och rapporterat om krigets ”barbari” i Wien, Ruhr och Rhenlandet. När allmän rösträtt införts 1921 höjde hon insatserna. Kvinnorna hade inte erövrat sin politiska myndighet för att anpassa sig till samhället utan för att förändra det. Wägners feministiska förflyttning förenades med en allt starkare pacifistisk hållning. Gandhi blev hennes ideologiska följeslagare. Genom vännen Emilia Fogelklou fördjupade hon sin förståelse för kväkarnas radikalpacifism och praktiska kristendom.
Under trettiotalet utvecklade Wägner en civilisationskritik på feministisk, ekologisk och religiös grund. I ”Väckarklocka”, publicerad 1941, skalade hon av patriarkatet in på benet. Samma makter som driver kriget driver också våldet mot jorden: lantbrukets hårda produktivitet, konsumtionssamhällets omättlighet, västvärldens giriga gapande efter koloniernas resurser. Samma makter har marginaliserat kvinnors historia och fjärmat kvinnorna från deras djupaste värden. I Zürich hade Wilpf ringat in de sociala villkoren för fred. För Wägner blev solidariteten med jorden ett villkor för en ekologisk fred.
I tjugotalsromanerna ”Mrs Dalloway” och ”Mot fyren” skildrade Virginia Woolf krigets efterverkningar. 1938 utvecklade hon sitt resonemang om krig och fred i essän ”Tre guineas”. Den är en bitande sarkastisk analys av patriarkatet och av sambanden mellan kvinnors underordning, nationalism, krig och imperialism. Woolf driver med männens uniformer och finner deras ceremonier lika löjeväckande som – bestickande nog – ”naturfolks riter”. Men hon ser också att hattar och procedurer är skapade för att befästa männens exklusiva tillgång till politisk, juridisk, teologisk och ekonomisk makt.
Varken Elin Wägner eller Virginia Woolf var hårda könsseparatister. ”Ett gemensamt intresse förenar oss; det är en enda värld, ett enda liv”, skrev Woolf. Men först måste kvinnorna samla sig, göra sig likgiltiga för männens värdeskalor och ta steget ur den patriarkala ordningen. Kvinnorna måste ”återknyta kontakten med livets hjärta”, skrev Wägner.
För att tala om hopp behöver vi kunna visualisera det goda. Timothy Snyders tanke blir en nyckel till att läsa Wägners och Woolfs texter om igen
När jag arbetar med denna text, i övergången till ett nytt år, är det ont om framtidstro. Möjligen kan vi våga tala om hopp, men också då blir orden undflyende och abstrakta. Jag frågar mig: Hur kan hoppet få konturer? Hur kan hoppet bli verkligt?
För att stå emot det onda behöver vi kunna föreställa oss det goda, säger historikern Timothy Snyder. För att tala om hopp behöver vi kunna visualisera det goda. Snyders tanke blir en nyckel till att läsa Wägners och Woolfs texter om igen, som gestaltningar eller bilder av det goda. Som meddelanden om hopp, från en mörk tid till en annan.
Samma år som ”Väckarklocka” publicerades slutförde Virginia Woolf sin sista roman ”Mellanspel”. Romanens centrum är ett skådespel – tablåer ur engelsk historia – som en grupp bybor uppför i parken till godset Pointz Hall. Uppställningen känns igen: utklädda bybor som roar herrskapet på första bänk. Men skildringen kan också tolkas mer dynamiskt. I teatern befrias byborna från sina sociala roller. Åskådarna som sjunger med blir delaktiga i pjäsen. Mot slutet får djuren en roll:
”Till och med korna stämde in. De slog och klatschade med svansarna, naturens tystnad var bruten och gränserna som skulle skilja människan – härskaren – från djuren suddades ut.”
I ”Tre guineas” hade Woolf uppmanat kvinnorna att ställa sig utanför männens system. I ”Mellanspel” erbjuder hon ett alternativ; en samexistens där kvinnor och män, hög och låg, människor och djur dras in i skådespelets och skapandets magi. Leken och fantasin har – i alla fall tillfälligt – brutit ned de hierarkier som håller människor och natur fångna.
Också Elin Wägner dekonstruerar. ”Väckarklocka” avslutas med en skildring av några vänner runt ett middagsbord. De resonerar om livskvalitet och om vad människan behöver. Idéerna flödar och listan blir lång: rent vatten, ren luft, ren mat. Samtalet blir en bild av rörelse, inspiration och kreativitet. Men Wägner för också in ett moment av balans och besinning. Om maten ska kunna kallas ren måste dess väg till bordet ha tagit hänsyn till medmänniskors och djurs välbefinnande. Så beskriver ”Väckarklocka” en global gemenskap som vilar på igenkänning och ansvar, bortom människans hierarkier.
Varken Elin Wägner eller Virginia Woolf kan naglas fast vid en kyrka eller bekännelse. Deras andlighet var av annan art – personlig, diskret, praktisk. Wägner var medlem i Vännernas samfund och också Woolf var påverkad av kväkarnas odogmatiska religiositet.
För oro och pessimism kunde finnas skäl, men inte för determinism eller fatalism
Enligt litteraturvetaren J Ashley Foster är ”Mellanspel” en roman där Woolfs livslånga kontakt med kväkarnas tro och praktik blir synlig. Texten gestaltar uppmärksamhet och inlevelse, den fångar tillvarons förening av immanens och transcendens och den uppmanar oss att handla. I en nyckelscen skildras hur pjäsens skådespelare bygger upp muren Civilisation som förstörts i kriget. Deras arbete, sten för sten, uttrycker romanens pacifistiska budskap: var och en kan bidra till civilisationen – eller låta bli. Var och en kan bidra till en fredskultur – eller låta bli.
Mellankrigstidens fredskvinnor talade inte alltid med en röst. Men på en fundamental punkt var de överens. Valet mellan krig och fred var – i princip – fritt. För oro och pessimism kunde finnas skäl, men inte för determinism eller fatalism. ”Mänskligheten är icke bunden vid ödet att alltid föra krig”, skrev Elin Wägner. Inte konferenserna i Haag och Zürich, inte Ikff, inte lärarinnornas fredsgrupp, inte Elin Wägner, inte Virginia Woolf – ingen av dem såg våld som världens naturliga ordning. Fred är inte en tillfällig paus mellan krig, utan ett tillstånd och en öppning till frihet.
Läs fler essäer och mer om litteratur
