Utmärkande för den högervåg som vi just nu befinner oss i är att ekonomiska orättvisor naturaliseras till skiftningar i väderleken som ingen bär ansvar för medan kulturfrågor om hur individen ska leva upplevs som brännande.
Exempel: när Lena Andersson tillrättavisade hungrande barnfamiljer med en ny Marie-Antoinette – låt dem äta havregryn – handlade det bara om en artikel i mängden avsedd att få tyst på talet om strukturell ojämlikhet. Vad vi i stället bör tala om är, enligt Andersson, varför vissa föräldrar är så irrationella att de inte förmår mata sina barn, samt förstås Anderssons privata kärleksbekymmer vilket hon nyligen fick förevisa på tre uppslag i denna tidning.
För den som känner att den dominerande diskursen och dess många uttryck sköljer syret ur lungorna finns frisk luft att hämta i Elina Pahnkes bok ”Alla ska äta”.
Pahnke börjar där Andersson slutade: i de allt längre köerna till matcentraler för mindre bemedlade, i de krassa siffror som visar att barn i de flesta kommuner passar på att äta mer i skolan när matpriserna stiger, i matvarukedjornas miljardvinster och i den tilltagande ojämlikheten.
Konkret och bildligt är det en bok om hur de mättas krig mot de hungriga intensifieras. Pahnkes inopportuna sympati för de som flytt till Sverige och nu utnyttjas som rättslöst proletariat är inte att ta miste på. Visst drabbas alla av matpriserna, skriver hon, men bland barn till inrikes födda föräldrar lever en tiondel på låg ekonomisk standard medan andelen bland utrikes födda barn är dryga hälften.
Inramningen utgörs av Tidö-partiernas framgångsrika kampanj för att vända allas blickar mot gängkriminaliteten. Pahnke beskriver hur SVT bestämmer att en partiledardebatt till hälften ska handla om gängkriminaliteten. Hon visar hur begreppet hamras in och samtidigt reduceras till ett invandringens problem. Alla medier rycks med, och medan rapporteringen går på högvarv rullas de repressiva åtgärderna friktionslöst ut: visitationszoner, dubbla straffsatser, utdelning av vistelseförbud, anonyma vittnen och inlåsning av flyende barn i förvar.
”Jag tvekar inte att kalla de grövsta brottslingarna för inhemska terrorister”, säger Gunnar Strömmer i ett minnesvärt citat från boken. Jämför vi med masskjutningen i Örebro lär dådet sannolikt falla i glömska innan någon minister sätter en liknande etikett på gärningsmannen.
Pahnke kunde inte ha haft bättre tajmning. Porträttgalleriet är levande och täcker in slaveriet på Hello fresh, systemet av gratisarbete som Arbetsförmedlingen administrerar, några skolköksanställda som hamnar i rättegång för att de före ett skollov tagit hem yoghurt och banan som annars skulle ha blivit skämd, och det systematiska utnyttjandet av migrantarbetare som fackföreningarna (med undantag för SAC) i regel sviker.
Utvikningarna om Lampedusa och Gaza påminner om de globala katastrofer som driver allt fler på flykt. Kriget mot de hungriga kan visst bli värre än i Sverige och att vänta på att pendeln ska nå sitt ytterläge är inte att rekommendera. Ytterläget är, som i Gaza, organiserad svält.
Bokens stora behållning är Pahnkes ömsinta skildring av de ideella föreningar som verkar i det fördolda. Vi besöker de vaxdukklädda borden där organisationen Helamalmö serverar frukost åt de hungriga. Vi får inblick i Folkets skafferi där en del av maten som de stora matvarukedjorna annars kasserar säljs till de som haft tur nog att få en kölapp. Livsödena blixtrar förbi och läsaren påminns om alla de som trotsar sin samtid för att ägna sig åt något av det mest hånade och föraktade som finns i Tidö-Sverige: godhet.
Läs fler texter av Roland Paulsen, mer om aktuella böcker och en intervju med Elina Pahnke:
”Att vissa inte har mat på bordet är del av ett system”
