Vad händer i en värld som leds av Trump, Putin och Xi Jinping? Ingen av dem utmärker sig för att slå vakt om rättsstaten. Även i vårt land finns tendenser att ifrågasätta rättsstatens principer. Nya lagar som tillåter ”preventiva tvångsmedel för att förebygga och förhindra allvarliga brott” innebär att staten kan genomföra husrannsakan och lyssna av medborgare i sina egna hem utan någon konkret misstanke. Det räcker att ett brott kanske är på väg att begås. Organiserad kriminalitet kräver undantag, hävdas det. Men varför inte förebygga genom att se över Lagen om valfrihet, LOV? Denna lag infördes 2008 och har lett till att i princip vem som helst kan starta en välfärdsverksamhet. Det har visat sig vara en mycket lukrativ verksamhet för organiserad brottslighet. I stället prioriteras undantag från rimlig rättssäkerhet.
Tankar om undantagstillstånd kan verka lockande i en förtvivlad tid. När nyhetsflödet fylls av ständigt nya rapporter om våld och hot om våld väcks ropen på handlingskraft. Men vad innebär det? Framväxten av illiberala regeringar i Europa och andra delar av världen gör frågan synnerligen intrikat, eftersom undantaget riskerar att sätta de demokratiska reglerna ur spel. När flera regeringar lyfter fram Undantaget väcker det stora frågor. En handlar om hopp. Vad är det vi hoppas på? Ett slut på våldet, eller ett intensifierat våld för att göra slut på det pågående? Många håller andan inför det som sker i världen. Medierna använder ofta ordet apokalyptisk för tecken på världens undergång. Men egentligen betyder apokalyps något som kastar nytt ljus över samtiden. Rätt översatt syftar det på att dra undan slöjan för att uppenbara. För de mest utsatta har apokalyptik varit ett sätt att kritisera makten.
Det är inte bara diskussionen kring klimatkrisen som gått från förnekelse till uppskjutande och numera alltmer präglas av uppgivenhet. De som hänvisar till vetenskapliga belägg för situationens allvar beskrivs som alarmister och det demokratiska samtalet förskjuts alltmer från dialog till envägskommunikation nedåt. Alltmedan utsläppen ökar. Fakta tycks irrelevanta.
Talet om världens undergång har genom århundradena använts som en självuppfyllande profetia. De bloddränkta berättelserna i Uppenbarelseboken och föreställningar om en slutstrid vid Harmagedon blev ett sätt att rättfärdiga först kristet, sedan sekulärt våld, ofta båda i kombination, skriver den amerikanska teologen Catherine Keller i sin bok ”Facing apocalypse” (2021). Att apokalypsen ses som det absoluta slutet har påverkat hela västvärldens historia, både hos dem som påskyndar slutet och dem som vill värna livet, men ändå tänker i apokalyptiska termer. Keller själv argumenterar för en motapokalyps som gör motstånd utan att hamna i svartvita motsatspar. Det farliga hoppet om en slutgiltig destruktion av världen och räddning för de utvalda göder nämligen, inte minst hos den kristna högern, en föreställning om att historien och naturen rör sig linjärt mot ett sista stopp.
Att fly till det lilla livet, till det privata, blir för många en nästan oemotståndlig frestelse, om det nu handlar om bostadskarriär, att bli försörjd av en rik man eller att odla sin trädgård. Och vem kan peka finger? Vårt behov av tröst är stort. Men vilken roll spelar då uppskjutandet? Kan fördröjningen vara inte bara en orsak till frustration för den som vill se en annan, rättfärdig, världsordning? Eller för den som vet att undantaget kan utnyttjas. Uppskjutandet kan också ses som ett hopp. Att rädda och återställa våtmarker beskrivs ofta som ett sätt att hålla tillbaka koldioxidutsläppen i väntan på att samhället ska befria sig från fossilberoendet.
Sveriges sägs ofta vara ett av världens mest sekulariserade länder. Den schablonartade motsättningen mellan sekulärt och religiöst kan emellertid ses som en chimär som döljer att vi lever i en religiosekulär kultur. Filosofen och teologen Bengt Kristensson Uggla skriver i förordet till sin omarbetade upplaga av ”Katedralens hemlighet” (Korpen) att ”religiös övertygelse och sekularisering inte utesluter varandra, varken i enskilda människors liv eller i den samhälleliga offentligheten”. Han skriver detta i polemik mot en ”religiös triumfalism” som är ”starkt kritisk mot sekulariseringen, moderniteten och det liberala samhället”. Kristensson Uggla ifrågasätter detta narrativ där sekulariseringen anklagas för att ha orsakat ensamhet och meningslöshet, ja ”till och med klimatkrisen skrivs på sekulariseringens skuldkonto”. Han menar att skapelsetron kan ses som grunden för en positiv sekularisering, inte minst för att reformationen betonade den myndiga människan och ifrågasatte kyrkans makt. Han kunde också nämnt de judiska rabbinernas samtal där olika tolkningar bryts mot varandra. Det är ytterligare en inspiration för demokrati, eftersom det på sikt ledde till ifrågasättande av religiösa hierarkier och teokrati, alltså några av de positiva inslagen i sekularisering.
Om man för ett ögonblick går bortom motsättningen mellan religion och sekularisering så kan ett annat samtal uppstå. Samtidigt som termen apokalyptisk blivit en självklar, om än något missvisande, del av kultursidornas sätt att tala om att vi lever i de yttersta tiderna, så finns ett annat begrepp, katechon, som sysselsatt teologer och filosofer i århundraden. Det handlar om uppskjutande.
Den sekulära staten lever av värderingar den inte själv har skapat.
Bakgrunden är några svårtydda bibelverser ur andra brevet till Tessalonikerna. Begreppet katechon kommer från det grekiska τὸ κατέχον, det som håller tillbaka, eller till ὁ κατέχων, den som håller tillbaka. Tessalonikerbrevets författare, som troligtvis inte är Paulus, förmanar där församlingen i Tessaloniki att inte leva som om Jesus skulle komma tillbaka i morgon. De ska inte låta lura sig och sluta arbeta, utan upprätthålla ordningen. Inte heller ska de vara skräckslagna eftersom något/någon håller Antikrist tillbaka. De vet ju dessutom vad det är. Laglösheten är redan verksam, enligt 2 Tess 2. Det som återstår är att ”han som ännu hindrar röjs ur vägen. Då ska den Laglöse uppenbaras”. Laglöshetens ankomst beskrivs som ett ”verk av Satan, något som bedrar dem som går i fördärvet – de har ju inte velat ta emot den kärlek till sanningen som kunde ha räddat dem. Därför låter Gud villfarelsen få makt över dem så att de tror på lögnen”.
Bibelverserna har genom tiderna tolkats på olika sätt. Från att ha varit ett rent bibliskt begrepp har katechon utvecklats till att ta plats i politisk filosofi. Där ställs frågorna på nytt. Vem, eller vad är det som håller tillbaka?
Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt hyllade Hitlers maktövertagande och såg honom som den som höll tillbaka. Schmitt tillhörde ursprungligen den konservativa revolutionen, starkt kritisk mot liberalismen. Mellan 1933 och 1945 var han medlem i nazistpartiet, utarbetade nazismens raslagar och brukar ses som nazismens politiska filosof och kronjurist. Ändå har hans idéer fått ett uppsving hos teologer som arbetar med politisk teologi. Det handlar inte minst om kritiken av liberalismen, som uppfattas som alltför individualistisk. Vidare tar de fasta på att Schmitt hävdar att alla bärande begrepp i den moderna statsvetenskapen är sekulariserade teologiska begrepp och lyfter fram att den sekulära staten lever av värderingar den inte själv har skapat. En nynationalistisk höger knyter an till Schmitts idéer om den suveräne makthavaren vars styre betonar vikten av att skilja mellan vän och fiende och bejakar undantaget som princip.
Av särskilt intresse är att tankarna om att hålla tillbaka präglar dagens ryska imperiebygge. När den rysk-ortodoxe metropoliten Kirill utlovar syndernas förlåtelse för alla som dör i kriget i Ukraina så utgår tänkandet från att kriget ses som ett sätt att hålla Antikrist tillbaka. Kriget blir ett motstånd mot den västerländska dekadensen.
Det är till och med så att alla inte vill se en framtid och ett hopp för världen. Kanske snarare tvärtom.
Exemplen visar hur tolkningarna påverkas av politisk ideologi. Det väcker frågor om vad som avses med Antikrist och vem som håller tillbaka. På ett djupare plan ifrågasätts det triumfatoriska inslaget i talet om religionens återkomst eller nya synlighet. Det finns nämligen ett antal olika kristendomstolkningar. Alla är inte lika. Hoppet om förändring eller hoppet om det man vill bevara kan skilja sig radikalt. Det är till och med så att alla inte vill se en framtid och ett hopp för världen. Kanske snarare tvärtom.
Att den som i varje ögonblick hotas av våld och förnedring söker sig till den apokalyptiska kritiken mot makten som ett hopp om en ny världsordning är begripligt. Att den som har gett upp hoppet för denna värld och söker en ny icke-materiell andlig värld bortom världsundergången likaså. För andra blir uppskjutandet i stället ett sätt att se en framtid och ett hopp. Den judiske, marxistiske filosofen Walter Benjamin skriver under sitt sista levnadsår att ”de förtrycktas tradition lär oss att det ’undantagstillstånd’ i vilket vi lever är regeln. Vi måste komma fram till ett begrepp om historien som svarar mot detta”. (”Historiefilosofiska teser”, 1940). Uppskjutandet och den tillfälliga världsordningen blir för honom liksom för Carl Schmitt ett hopp.
Begreppet katechon har alltså använts både från vänster och höger. Vad som håller tillbaka och mot vem förblir en olöst gåta, öppen för olika tolkningar. Men när religion och makt går hand i hand finns det anledning till vaksamhet.
Elisabeth Gerle är professor i etik vid Lunds universitet och aktuell med boken ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati” (Korpen).
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Peter Karlsson: Ernst Bloch ville bygga en utopisk ark i vansinnets tid
Thomas Wedérus: Det finns inget sådant som en för tidig död
