Som ung, några och tjugo, satt jag på Sigtunastiftelsen och läste Vår Lösen och förstod att det fanns kristna författare. Det var en speciell tid. Jag ville skriva men hade ingen att tala med om skrivande. Jag kom från ett språk av sentiment och frälsning och moral, inte konst. Jag var redan gift. (Kristen och gift: två groteska anakronismer. Biskops Arnö författarskola var så att säga inget alternativ).
I biblioteket stötte jag på Birgitta Trotzig och Ylva Eggehorn, som på var sitt vis spände hänförelsens båge. De skrev kött och ande utan att bry sig särskilt mycket om tidsandan, verkade det. Trotzig med sin katolska lidandemystik slog an en ton i min hungriga unga längtan. Hon blev min.
Våldet bryter fram som kärlekens fasaväckande grimas. Familjerelationerna avspeglar det större; samhällsbygget och ideologin
Så småningom förstod jag att det fanns andra som läste Trotzig. Det var så konstigt. Som ofta med den sortens kärlek vill man ha den beundrade för sig själv. Särskilt obegripligt var hur man kunde läsa och tala om hennes författarskap utan att poängtera att hon var kristen. Det skrevs förstås avhandlingar och artiklar om det, men alltid med reservation. Trotzig var visserligen kristen, men inte en sån kristen, inte så inskränkt och fördömande som kristna i allmänhet? Ändå var religionen det som konstituerade hennes värld, det var därifrån bilderna kom, det var mot den horisonten som berättelserna sträckte sig.
Trotzig golvade mig genom att insistera på det obegripliga i världen, det hon kallar samtidigheten. Att det finns en mänsklighet: människan har ett språk att närma sig andra med. Och på samma gång: avstånden är materiellt och existentiellt avgrundsdjupa, språket är brutet i stycken. Gång på gång uteblir kontakten. Inte minst i den mänskliga konstellation som kallas familjen, där stumhetens förbannelse vilar över gesterna. Våldet bryter fram som kärlekens fasaväckande grimas. Familjerelationerna avspeglar det större; samhällsbygget och ideologin.
Trotzig kan läsas ur många perspektiv, jag fastande vid hennes besatta intresse för människan. Människan är Guds språk, hävdar hon. Hur är människan? Hur kan hon? Tortera, älska? Trotzig skriver i skuggan av Adorno, som menade att efter Auschwitz är det barbariskt att skriva poesi, hon skriver intill poeterna Paul Celan och Nelly Sachs som ändå gjorde det.
Bilden framför andra är ansiktet. Det återkommer hela tiden, på gott och ont. Köld- och marionettansiktet, mördaransiktet. Det rinnande, krossade, det sönderslagna ansiktet. Det nyfödda ansiktet, modersansiktet, ”de döda ansiktenas oerhört förvånande barnsliga uttryck”. Den andras ansikte som också är de andras ansikte, de nederstas, de som har det värst – och så, dunklast och klarast av alla: Kristus ansikte.
Ansiktet som en väg ut, bort från jaget.
”Ansiktet är språkets hinna, meddelar och förtiger, meddelar genom att förtiga”. En outtömlig bild, men inte endast mystik. Hos Trotzig är ansiktet även detaljerna i vänporträtten, de omsorgsfulla läsningarna av andras verk och ansikten från resor och möten på namngivna platser. Ansiktet är både transcendens och immanens.
Ansiktet frågar: Vems är oskulden, vem är angivaren?
Men det är också människoporträtten som gör hennes författarskap svårt. Då vill man säga åt henne att tiga, att hålla tillbaka
I en samtid som är totalitärt visuell, överallt våra tillrättalagda varumärkesansikten, blir det chockerande att läsa Trotzigs ”smutsiga veliga, smutsiga saliga – suddiga lysande skyar”. Ljuset andas genom ansiktet. Hon hämtar fram det bakom murar och masker. Krigets ansikten, under hinnhöljen på lik som lastats i plastsäckar. En flicka som sjunger över de döda. Hon skriver ett försvar för det levande, som ingen har rätt att kränka. Ibland är det nästan en programförklaring:
”Människor ser ingalunda ut som det först verkar. I verkligheten svävar deras drömmar som moln av kristaller och inälvor kring deras huvuden. I verkligheten liknar de alla vandrande träd i skrudar av blodådror, drömmar, fixa idéer, besattheter, visioner: över blodets forsar står visionens regnbåge svävande stilla iriserande.”
Om varje människa kan beskrivas så är hon värd allt, hon har allting framför sig där hon färdas genom sina drömmar. Det är så människan ter sig i Trotzigs tänkande skrivande.
Men det är också människoporträtten som gör hennes författarskap svårt. Då vill man säga åt henne att tiga, att hålla tillbaka. När hon, som alltid ville bort från det förenklade, sätter sin författarblick på dem som har det värst.
”Instinktivt vill jag svepa en filt om de utsatta och skyla dem mot blottläggelsen av deras kroppar”, skriver författaren Anneli Jordahl i en essä om Trotzigs författarskap. ”De tycks liksom skrivna för att skändas eller mördas eller låsas fast,” menar poeten Jenny Tunedal i ett förord till Faethons nyutgåva av Trotzigs romaner. Rasifierade kroppar, arbetarklasskroppar, funkiskroppar som väcker motvilja och medömkan. Genom adjektiv som aldrig tar slut gnuggar Trotzig in ett mänskligt seende som strider mot tvetydigheten. För att vara en fiende till vanans språk är hon märkvärdigt obekymrad av vanans blick på utsatta kroppar. Det är en stötesten. Vissa författare ägnar sitt författarskap åt att försvåra läsarens voyeurism. Birgitta Trotzig är inte en av dem. Eller är hon det?
Man kan undra. När du läst ännu en berättelse om de utsatta börjar du fundera på om det verkligen är rättvist att tillskriva dessa människor den totala språklösheten. Finns där då ingen som har tillgång till något levande inuti sig, som kan få komma ut i något mer än stumhet och våld? Slätten i Skåne ligger mycket långt från den språkliga rikedom som de nedersta besitter i László Krasznahorkais romaner, till exempel.
Kanske är det tiden, oförsonligheten i den, som kräver att man måste ta ställning, hylla eller fördöma en författare. Det är ett misstag
Kanske är det tiden, oförsonligheten i den, som kräver att man måste ta ställning, hylla eller fördöma en författare. Det är ett misstag. Man måste i stället, desto mer, förbehålla sig rätten att bejaka något man också kan invända mot. Jag har aldrig känt mig likgiltig, uttråkad eller mästrad av Birgitta Trotzig. Är det inte ett underbart tecken för en mänsklig författare? Hon som själv förbehöll sig rätten att kritisera, att beundra och älska. Att försöka vara sann gentemot motsägelsen. Vem som är anklagare och vem som bär skulden kan vi aldrig säkert veta.
Men, här är min poäng: Det enda sätt som jag kan förstå Trotzigs skildringar av människorna är att läsa hennes antropologi som en kristologi. Varje kropp som gestaltas i sitt elände är en bild av Kristi kropp. Elje i ”Sjukdomen”, som står med byxorna vid anklarna och ropar Her ei jaug! utan att förstå att det är en prostituerad som han riktar sin uppståndna glädje mot. Liksom den grå råttan, ”den vanskapta, i sin krumpna besynnerliga nakenhet hjälplösa” kvinnan som våldtas av berusade män. Den kollektiva slocknade stumheten är Guds stumhet.
Offret görs frånstötande, medan förövaren med sin ynkliga skuldkänsla skapar identifikation. ”Hans kropp är ett sölat skrin av kött”, som hon beskriver människosonen på korset. Och man kan tycka vad man vill om det, men utan att förstå hur Kristusfiguren vänder på blicken och skulden blir Trotzig obegriplig. Den nedersta är i själva verket den högsta. Allt sker i en messiansk kontext.
Vad det sedan är för slags kristologi är en fråga för teologerna.
Trotzig har beskyllts för att vara mörk och dyster, men nåden finns i hennes författarskap. Till exempel när man ligger med varandra:
”Sedan kommer en gång stunden av beröring […] och huden med sin flytande blandning av vitt och mörkt skuggor fördjupningar som andas där är svackor av hetta och veka åsar och svalka marken är lukter allt detta är gjort för den älskades handflator och mun att vidröras av.”
Nåden är så sällsynt att den nästan försvinner bland allt sexuellt våld och utnyttjande, känslolösa knull och aggressiva övergrepp. Nåden är som en viskning om kropparnas verkliga liv, bortom det förvrängda och stympade. Mitt i det skadade, kanske. För också detta är obegripligt. Att kroppar som går omkring och ser helt vanliga ut har denna hemliga förmåga som de plötsligt kan överrumplas av.
Det är väl en nåd för denna puritanska tid?
”Det är absolut okristet att tala om rikshelgedomar. Kristendomen är internationell”, sa Birgitta Trotzig i en DN-intervju 1998. Helt osannolikt är inte att hon skulle invända mot samtidens kristna vurm. Åtminstone den som är besatt av gränser och ursprung; allt i religionen som gör våld på religionen. När jag läser Trotzig tänker jag att det bara går att lita på kristna som revolterar mot kristendomen. Som bemödar sig att peta i dess sår, göra uppror mot dess förnuft, misstro dess privilegier. Som försöker säga ”inte i mitt namn, inte i vårt, inte i människosonens namn”, som svar på alla blodiga hädelser.
Men det handlar ju också om att urskilja det blasfemiska i sig själv. Sådant det gestaltas i ”Sveket” till exempel, parafrasen på Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien”
Men det handlar ju också om att urskilja det blasfemiska i sig själv. Sådant det gestaltas i ”Sveket” till exempel, parafrasen på Selma Lagerlöfs ”Kejsaren av Portugallien”. Att man själv är bredd att förråda kärleken så snart man har den framför ögonen.
”Varje förhållande till en människa återger vad mitt förhållande till Gud är”, skriver Trotzig. Det är kompromisslöst, men egentligen inte strängt. Det bara är så. Lika enkelt och svårt som avslutningen på DN- intervjun.
”Denna rit och detta bröd är näringen för att hålla sig på benen och inte vara så elak.”
En författares nyktra läsning av kristendomens sakrament.
Essän är en bearbetning av ett föredrag om Birgitta Trotzig på Sigtunastiftelsen hösten 2025.
