Inne på anrika Palais de la Mutualité i Paris rusar folk med hörsnäckor upp och ner för den tvådelade marmortrappan. Det är bara timmar kvar tills dörrarna öppnas och i salen på ovanvåningen turas modeller om att få sotade ögon och tuperat hår av makeupartister.
På mingelborden i foajén står flaskor med champagne. I källaren en deppig catering med orörda snacks.
Stämningen i den 200 personer stora produktionen liknar en filminspelning, där regissören för det hela, Ellen Hodakova Larsson, springer runt i överdimensionerade kostymbyxor och glömmer bort att äta.
– Du och jag får prata senare, säger hon med hyperfokuserad blick och rusar vidare.
Tätt intill sig har hon Lotta Volkova. Den ryska stjärnstylisten glider världsvant runt i sammetstofflor och styr med järnhand när produktionen inte håller sitt minutschema. Lotta Volkova har tidigare arbetat med inflytelserika märken som Vêtements och Balenciaga, och på senare tid hjälpt Miu Miu till rekordförsäljning. Nu vill hon jobba med märket Hodakova.
– Till och med hennes hund har integritet, viskar en ur teamet och pekar på den stora svarta pudeln i rosa pärlhalsband som följer efter Volkova som en levande accessoar.
På väggen hänger polaroidbilder på de 37 looks som ska bäras av lika många modeller. Vissa element känns igen från Hodakovas tidigare kollektioner. Här finns bältena, de uppochnervända skjortorna och kostymbyxorna, och kostymer av ihopsydda blixtlås. Några inslag är nya, som instrumenten Ellen Hodakova Larsson använt sig av för första gången. En virveltrumma som gjorts om till minikjol. En violin som blivit en hatt.
– Jag ska vara strängarna, förklarar den svenska modellen Vilda Krog som går sin tredje visning för Hodakova. Hon står naken mitt på golvet sånär som på en liten skinntrosa. Bröstet är täckt av en stormaskig klänning vävd av gitarrsträngar som samlats in från olika musikaffärer i Stockholm.
– Det är så mycket lättare att gå i den här, säger hon. Förra året var jag en tavelram!
Bredvid Vilda Krog står en annan modell inklämd i en cello, med utsågade hål för armar och ben.
På bara några år har 33-åriga Ellen Hodakova Larsson slagit igenom internationellt i modebranschen med sin lekfulla design, där hon återanvänder befintliga plagg och objekt och förvandlar dem till nya exklusiva kreationer. Signaturväskorna av gamla läderbälten, som hon en gång slog igenom med, säljs i dag för 25 000 kronor i webbshoppen.
Materialen till kollektionerna hämtar hon från andra märkens deadstock, överblivna lager och andrahandsfynd. Till den här kollektionen bland annat ett större parti kostymbyxor i storlek XXXL som inte kunnat säljas. Byxorna har fogats samman och blivit till svepande långklänningar med tungt fall. Ett större lager av begagnade pälshattar har i sin tur sytts ihop till bulliga kappor.
– Jag använder andras skit och gör något nytt av det, som hon slagkraftigt säger.
Metoden i kombination med den höga modegraden gjorde henne i höstas historisk. Som första svensk vann hon det franska lyxvaruimperiet LVMH:s modepris bland 2 500 sökande från hela världen. Priset är bland de viktigaste i modevärlden, med en prissumma på 400 000 euro.
Cate Blanchett är ett stort fan, det är fantastiskt!
Utmärkelsen har öppnat dörrar. För nu får Hodakova visas på det officiella schemat under Paris modevecka. Bland tunga modehus som Saint Laurent, Miu Miu, Chanel och svenska Acne Studios väcker det unga varumärket, som grundades så sent som 2021, nyfikenhet.
Men intresset för Hodakova fanns betydligt tidigare än så. Tidigt plockade influerare som Kylie Jenner och Julia Fox upp plaggen och gjorde dem virala. Bland fansen finns numera världsartister som Lady Gaga, Rihanna och Dua Lipa och skådespelare som Emma Corrin och Lily Rose Depp. I höstas väckte skådespelaren Cate Blanchett uppmärksamhet när hon bar en halterneck-topp gjord av 102 silverskedar på en filmpremiär. Skedarna hade hittats på loppisar runt om i Sörmland.
– Cate Blanchett är ett stort fan, säger Ellen Hodakova Larsson och ler stort. Det är fantastiskt!
Att hon har kommit svindlande långt på bara några år är uppenbart. Men det finns ett problem. Växtvärken.
På en hästgård utanför Strängnäs, en timme med bil från Stockholm, växte Ellen Hodakova Larsson upp. En kärnfamiljsidyll med mamma, pappa och bror. Men även om det låter rikt var det här något annat, som hon säger.
Kanske går det att se dem som ett slags Pip-Larssons, fast i senmodern form. En uppfinnarfamilj som levde knapert på grund av höga bostadslån och som hellre ärvde och lånade framför att köpa nytt. I släkten fanns en lång hantverkstradition av skrädderi och textil som går tillbaka till finska Karelen. Ellen Hodakova Larssons mormors far var körsnär och arbetade med pälsar. Hans dotter utbildade sig till sömmerska. Under kriget flydde hon till Sverige och hamnade så småningom i Eskilstuna.
– Mormor var en självständig och stark kvinna som alltid startade sina egna projekt. Hon förlorade sin man i kriget men när hon kom till Eskilstuna köpte hon ett eget hus och renoverade allt själv. Hon lärde sig längs vägen, drog elledningar och rör och hela grejen.
Namnet Hodakova är en hyllning till mormoderns framåtanda, som hette så i flicknamn.
– Hon är en sån där typisk kvinna: ”Jag ska måla hela källaren tills den är helt klar, även om det innebär att jag inte kommer att sova på tre dygn”. Och helvete vad min mamma och jag är likadana.
Jag har hämtat väldigt mycket av det estetiska från hästvärlden, min förståelse för hierarkier och status kommer därifrån
Med många hästar var det sysslor från tidig morgon till sen kväll. På den tiden värmdes huset dessutom upp med ved, som inte högg sig själv. Pappan Per var borta i långa perioder. I jobbet inom försvarsmakten gjorde han upp till sex månaders utlandstjänst åt gången i länder som Afghanistan, Liberia, Kosovo och Bosnien.
Var du inte rädd när han åkte?
– Jag minns inte riktigt. Jag tror att jag var det – men han kom ju alltid hem? Men jag vet att jag har varit väldigt, väldigt ledsen över att han inte var hemma så ofta.
Ellen Hodakova Larsson skapade en vardag i stallet. Hård träning i iskalla ridhus i veckorna. Tävlingar varje helg.
– Jag har hämtat väldigt mycket av det estetiska från hästvärlden. Och min förståelse för hierarkier och status kommer därifrån. Till ytan klär sig alla ryttare på samma sätt – det är vita ridbyxor, ridstövlar och kavaj. Uniformer och struktur. Ändå är det extremt viktigt vilken sadel du har och vilket märke på stövlarna. Jag ville förstå varför.
Hemma på gården var det pojkarna hon jämt umgicks med – brorsan och alla kusinerna.
– Jag ärvde deras kläder. Jag hade svårt att förstå det Spice Girls-tjejiga som samtidigt låg i tiden. Jag har alltid varit en tomboy, aldrig varit en nagel- och sminktjej. När man bokstavligen växer upp i ett stall finns det väldigt mycket annat som spelar roll.
Föräldrarnas intresse för det estetiska har också varit helt avgörande för hennes eget uttryck, menar hon, fast på två olika sätt.
– Pappa var alltid välklädd och älskar traditioner, det är något jag verkligen uppskattar med honom. Så fort han kom hem putsade han sina skor. Han lärde oss att ta hand om de kläder man har. Mamma har alltid varit en second hand-räv, långt innan det blev coolt. Hon kom hem och var lyrisk över sina fynd. Och eftersom hon kunde, sydde hon om allt så att det satt perfekt.
Fanns det ett klimatengagemang i din familj? Skogsmulle eller Greenpeace?
– Nej, inget sådant alls. Mina föräldrars inställning har mer handlat om ett slags ekonomisk effektivitet. Alla de där kläderna som bara läggs på hög och som ingen använder – varför? Det är en så onödig waste, om man tänker rent logiskt. Det är inte svårare än så.
Tidiga designidéer om att plocka isär, byta ärmar på skjortor och vända delar uppochner, som präglat Hodakovas kollektioner sedan starten, kommer ”helt och hållet” från mamma, berättar hon. Under arbetet med kollektionerna hörs de ofta på telefon och diskuterar olika lösningar.
– Inför en visning hade hon fått en av Hodakovas skjortor av mig. När hon dök upp var hon glad och sa stolt: ”Kolla vad jag har gjort!” Då hade hon kapat av halva skjortan, sprättat upp, ändrat arm och lagt till flera detaljer. ”Mamma”, sa jag, ”kan du inte bara låta det va nån gång?!”
Ellen Hodakova Larssons mamma blev dock själv aldrig utbildad sömmerska. För när hon i tjugoårsåldern sökte – och kom in – på Beckmans modelinje i Stockholm sa hennes mamma blankt nej.
– Det var nog helt klart en trygghetsgrej, tror Ellen Hodakova Larsson.
– På den tiden var Stockholm för långt bort från Eskilstuna. Och har man förlorat delar av sin familj, som min mormor gjorde, är man mån om att samla de som finns kvar. Det var nog därför mamma aldrig åkte. Kanske för att det var meningen att jag skulle göra det i stället?
Om man ska spela roll så behöver man vara på den plats i världen där folk tittar, bryr sig och ifrågasätter – Paris
Efter gymnasiet flyttade Ellen Hodakova Larsson till Stockholm och pluggade på en konstskola, med inriktning skulptur. Därefter vidare till det treåriga modeprogrammet på Textilhögskolan i Borås. Egna märket Hodakova började hon arbeta på direkt efter examensutställningen. Första visningen hölls i en källare på Kungsholmen 2021.
Varför blev det Paris så fort?
– För att alla är där.
Svaret kommer blixtsnabbt.
Varför inte Milano, New York eller Köpenhamn?
– Om man ska spela roll så behöver man vara på den plats i världen där folk tittar, bryr sig och ifrågasätter varför. I modesammanhang är den platsen Paris. Det har alltid varit Paris och kommer förmodligen alltid fortsätta vara Paris.
****
Minuterna före visning står Ellen Hodakova Larsson inklämd bland modellerna och panikfixar ett axelband med hjälp av dubbelhäftande tejp.
Inne i salen står 400 gäster och kindpussas och dricker bubbel. På front row sitter Ellen Hodakova Larssons mamma Kariina och hennes syster. De är influgna från Eskilstuna och har passat på att turista ett par dagar i huvudstaden före visningen. Nu berättar hon om hur rörd hon blir av att se sin dotters liv och uppväxt flätas in i de olika kollektionerna.
– Det har varit mycket hästtjej tidigare. I den nya kollektionen finns också instrumenten som hon spelade som liten. Ellens kreativitet tar aldrig slut. Hennes känsla för detaljer är helt makalös – hon vet exakt hur hon vill ha det.
Ljuset släcks och musiken börjar. Den mänskliga cellon vankar in på catwalken. Hela visningen är över på tio minuter.
Efteråt, backstage, står Ellen Hodakova Larsson och gråter i folkhavet.
Hur mår du just nu?
– Det är så otroligt bara. Allt jobb man lägger ner… herreherregud.
****
Två veckor efter visningen i Paris tar Ellen Hodakova Larsson emot i ett konferensrum på Stureplan i Stockholm. Hon är osminkad, med utsläppt hår över stor skjorta. Hon har varit sjuk och därför isolerat sig ute i stugan på landet.
Sjuk blir hon alltid när hon är klar med en visning, berättar hon. Men den här gången har det varit en ovanligt stressig säsong. Och känslan är att det inte gick så bra i Paris som hon hade velat.
– Jag grämer mig över att jag inte hade hunnit jobba klart. Det var några looks som jag verkligen hade velat visa i kollektionen, som vi inte hann färdigställa i rätt kvalitet. Sådant kan jag bli förbannad över. Det suger när man har jobbat så mycket. Hade vi bara haft en vecka till…
Bolaget har i dagsläget bara åtta anställda.
– Vi skulle behöva vara fler. Just nu har jag för många hattar. Jag vill kunna göra ett jävligt bra jobb under färre hattar, snarare än att behöva sprida ut mig själv. Det är det här som är växtvärken, förklarar hon och tänker en liten stund.
– Samtidigt tror jag på en liten och tajt grupp med bra struktur. Vi håller på att hitta vårt sätt att göra det på. Och helt ärligt är det toppen att inte ha ett facit.
Modevärlden är en korrupt och ytlig värld som behöver bli mer mänsklig. Det vill jag bidra till
Det är ingen nyhet att kläd- och textilindustrin är en klimatmässigt förkastlig bransch. Sammanlagt står modeindustrin för mer utsläpp av växthusgaser än flyget och sjöfarten ihopräknat, enligt FN. Masskonsumtionen av billigt så kallat fast fashion-mode skapar i sin tur klädberg på andra sidan jorden.
Parallellt med allt det här har senaste årens inflation och stigande räntor lett till ett förändrat konsumtionsmönster bland svenska konsumenter. Flera svenska modemärken, bland annat Dagmar och Rodebjer, kämpar i ekonomisk motvind. Andra, som Eytys och SNS, har redan konkat. Det var längesedan man hörde någon prata om det svenska modeundret.
Varför man ens vill in i den här världen är en uppriktig undran.
För Ellen Hodakova Larsson är det självklart. Befinner man sig inte mitt i centrum, så kommer man heller inte att kunna förändra något.
– Modevärlden är en korrupt och ytlig värld som behöver bli mer mänsklig. Det är vad jag vill bidra till.
I intervjuer beskrivs Ellen Hodakova Larsson ofta som en visionär. Och när man träffar henne blir det tydligt att hon är minst lika engagerad i designprocessen som av entreprenörskapet.
Hon berättar hur hon avskyr att ord som ”hållbarhet” och ”upcycling” blivit trendord i modesammanhang, eftersom trender indikerar att något är kortsiktigt.
– Jag vill att folk ska lita på att Hodakova är långvarigt och återkommande. Jag vill att Hodakova ska stå starkt och stadigt om tusen år.
Sedan talar hon länge om skillnaden mellan manligt och kvinnligt företagande, om ”linjära bolagsprocesser” kontra ”cirkulära” och om hur framtidens modebransch behöver ställa om och ”ersätta vinsttänk med syftesdrivna bolag.”
Du grät efter visningen. Gråter du ofta?
– Ja. Jag är en känslig person med långa spröt som tar in hela rummet. Det gör att man kan bli så himla trött efter ett tag, om man jobbar eller reser så mycket som jag gör. Men jag tillåter mig själv att vara känslomässigt närvarande.
Hela det här överbeskyddandet av unga har jag svårt med, man måste utsättas för livet för då lär man sig av det
Ellen Hodakova Larsson är en sådan som alltid skrivit mycket dagbok också. I perioder så ofta som flera gånger om dagen. Och alltid särskilt mycket just nu, efter en intensiv period av jobb.
– Det här är tiden för reflektion. I dagboken ställer jag frågor till mig själv, konstant. Varför något kändes som det gjorde. Hur det hade blivit om jag gjort på ett annat sätt. Jag får syn på saker genom att skriva men kan också släppa saker.
Samtalet glider in på hennes uppväxt på gården och vilka lekar de lekte när de var små.
– Vi byggde kojor, klättrade i träd och red långt bort. Vi släpptes fria tidigt, jag och min bror, och vi lärde oss av att göra. Ramlade man av hästen klättrade man upp igen. Ramlade man ner från trädet lärde man sig att inte klättra lika högt.
Det här har gjort henne till en person som inte drar sig för att axla stort ansvar, säger hon.
– Hela det här överbeskyddandet av unga har jag svårt med. Man måste utsättas för livet, för då lär man sig av det. I dag är många så rädda för att ta ansvar, man litar inte på sin egen förmåga. Hela vår värld präglas av ansvarslöshet. Folk vill inte, vågar inte eller får inte ta ansvar.
Hon kommer att tänka på en händelse i somras.
– Jag är en person som inte bara ansvarar för ett bolag med anställda utan också andra saker: en hund, en bil, olika relationer. Men i somras sa jag till min kille: Fan vad härligt det är med ansvar. Jag tror att jag måste köpa en båt också.
Oj. Hur reagerade han på det?
– Han frågade väl: När ska vi hinna lära oss det, Ellen? Men han tog mig på allvar. Han är mitt absolut största stöd. Jag är tusen procent optimist och han är realist, och det är bra.
Ansvar skapar också rutiner, tillägger hon.
– Senaste veckan har jag liksom suttit varje dag i mossan i solen tillsammans med min hund. Han tvingar ut mig. Det här är också varför jag vill ha mer ansvar. Ansvar tvingar en att skapa balans i livet och tillvaron.
