Utifrån bilden på nätet föreställer jag mig att det var en kvinna. En morgon trär personalen på henne tofflorna, drar fram uppresningshjälpen och ser till att låsa den innan de hjälper henne att häva sig upp så att blöjan kan dras av och bytas. Då märker de såret under omslaget på benet – rött och rinnigt av gulblekt var och ut ur varet kravlar larver. Det har inte hunnit läggas om på veckor. När de frågar chefen får de instruktionen att skölja av larverna i duschen. Man för duschstrålen över såret och pillar bort maskarna och låter dem rinna, vita och kravlande, ner i avloppet.
Men följande är alltså sant: På Vardagas äldreboende i Täby larmade personalen om att de upptäckt larver i en boendes sår eftersom det inte lagts om på rätt sätt. Vardaga, som ingår i omsorgsjätten Ambea, själva hänvisar till en artikel som beskriver hur larver kan användas i medicinsk behandling och förklarar det hela som ”naturligt” (Aftonbladet, 20/3).
DN:s Lisa Magnusson kommenterade att larver i sår på äldreboendet snarare låter som ”grotesk vanvård”. Det är groteskt. Och äckligt. Jätteäckligt. Den som är modig eller intresserad kan googla bilder.
Alldeles för många av oss var timanställda och fick bara ett par dagars introduktion, hela tiden av olika personer som inte visste vad vi lärt oss och inte
Den första gången jag jobbade i hemtjänst, precis i början av pandemin, var på ett av Vardagas företag. Alldeles för många av oss var timanställda och fick bara ett par dagars introduktion, hela tiden av olika personer som inte visste vad vi lärt oss och inte. Jag var 18 år och hade inte tillräckligt med erfarenhet för att själv förstå vad jag borde fråga om. Efter någon månad fick jag av en slump veta att nycklarna med röd markering (det vill säga nästan alla) var till brukare med misstänkt covid och att man då skulle använda särskild utrustning. Kanske lite väl drastiskt la jag alla mina saker (arbetsväskan, handspriten, nyckelringen) i ett skåp, gick hem och mejlade chefen att de skulle stryka mig från hela resterande schema och titta i skåp 7.
Egenskapen äcklig är inte nödvändigtvis inneboende hos något utan projiceras på det
Vad ska vi göra av äcklet? Det är ett av våra starkaste känslotillstånd just eftersom det består av tydliga fysiologiska symtom – illamående, kväljningar, yrsel – på en företeelse vilken registreras som äcklig. Egenskapen äcklig är inte nödvändigtvis inneboende hos något utan projiceras på det. Larverna är vita, men i en annan kontext är de inte nödvändigtvis äckliga.
Den brittiska kulturantropologen Mary Douglas har skrivit om helighet och profanitet, eller i andra termer: renhet och smuts. Douglas definierar smuts ungefär som materia på fel plats, vilket skulle kunna överföras på äckel. Vi äcklas av hår i mat, råttor i ett skafferi, eller kroppsvätskor utanför kroppen. Äcklet är ett slags gränsemotion, som upprätthåller linjen mellan det rena och det smutsiga genom att uppstå när gränsen överträds – när verklighetens eller vardagens familjära beståndsdelar är felplacerade, skevar. På så sätt signalerar äcklet gränserna för det normala. Eller ”naturliga”, för att citera Vardaga.
I hemtjänsten jobbar man med och i någon annans vardag, som både blir arbetsplats och arbetsuppgift. Men den skevar ofta
Ironiskt nog verkar ju Vardaga med sitt namn vilja signalera just normalitet. I hemtjänsten jobbar man med och i någon annans vardag, som både blir arbetsplats och arbetsuppgift. Men den skevar ofta. Förutom handsprit och hudkräm och en viss sorts parfymerat tvättmedel förknippar jag arbetet med en cigarettröksblandad urinlukt. Jag har rensat maskar och svartruttnad mat ur ett avstängt kylskåp hos en dement kvinna, skrapat bort intorkat spritluktande kräks från golvet hos ett alkoholiserat par och plockat använda blöjtussar från blomkrukan, kaffekoppen, tandborstglaset, från mattan och vasken och skorna i hallen hemma hos en man som rev loss och strösslade dem runt sig så fort han lämnades ensam.
Det är ett äckligt jobb. I vården är kroppens materia hela tiden på fel plats, den rinner och droppar och trycker ur sig saker, öppnar sig i sår, krymper och sväller, bleknar och rodnar och den luktar. Ibland är kroppen så felplacerad att den är utanför sig själv – i en påse på magen, i en kateter längs med benet. (Men man besöker också tvåldoftande hem med blommiga koppar hos brukare som inte behöver mer hjälp än att förstå hur de ska fejstajma med sitt barnbarn och sen vänligt ber en vädra överkastet en stund på balkongen och kanske vattna växten på hyllan dit de inte når.)
Och alla som jobbat det minsta i vård och omsorg vet att man vänjer sig. Åtminstone vid det vardagliga äckel som för patienten eller brukaren är en ofrånkomlig del av livet
När jag började i en annan hemtjänst i stället för Vardaga fick jag i alla fall en veckas introduktion och de flesta i personalen var ordinarie. Och alla som jobbat det minsta i vård och omsorg vet att man vänjer sig. Åtminstone vid det vardagliga äckel som för patienten eller brukaren är en ofrånkomlig del av livet.
Avslöjandet om Vardaga visar att vanskötsel får extra medial uppmärksamhet när den äcklar oss. Det innebär samtidigt att äcklet har en potential. Den fysiska reaktionen kan trots allt överföras till moral och övergå i handling.
Det är ingen nyhet i sig att resurs- och personalnedskärningar sker på vårdtagarnas bekostnad – eller att de vinstorienterade välfärdsföretagen går med miljarder i vinst. Men det är också äckligt.
Läs mer:
Johannes Klenell: Så blev Sverige en bananrepublik
Anna Grönlund: Det är en befrielse att säga upp sig från vården
