Det var alltid oklart varför Liberalerna bestämde sig för att med sådan precision skjuta sönder det lilla väljarstöd de hade kvar. Akademiker, humanister, universitetsstudenter. De brukade vara säkra kort. Inte efter Mats Persson.
Nu byts han ut. Johan Pehrson tar över som utbildningsminister, Mats får arbetsmarknadsfrågorna.
Vi kan alltså göra bokslut: en besatthet vid lättkränkta fantasifoster fick företräde framför den knapp tredjedels miljon som faktiskt läser vid svenska högskolor och de drygt 40 000 som forskar och undervisar. I Mats Perssons egen utredning var det nästan 40 gånger vanligare att forskningsfinansiering eller politisk styrning angavs som hot mot akademisk frihet än att ”cancelkultur” gjorde det. Vid de tillfällen Mats Persson talat om annat än hotet från ”woke” har universitetet framstått som ett slags jultomtens verkstad varifrån man kan beställa fram ”innovationer”. Sådan där rutig färg vore coolt, kan ni forska om det?
Akademiker lär fira i dag. Utbildnings-Persson är borta! Men om han hade en osund besatthet, är risken med partiledar-Pehrson det motsatta. Han framstår ganska ointresserad.
Det är synd. För samtidigt som regeringen utlovar ”de största satsningarna på forskning i modern tid”, att ”Sverige ska satsa på forskning i världsklass”, har man med Mats Persson lämnat ett dysfunktionellt system intakt. Svenska studenter får minst lärarledd tid i Europa – två tredjedelar av det europeiska snittet – samtidigt som de kommer sämre rustade från gymnasiet.
Incitamentsstrukturen där institutionerna betalas per godkänd student gör att många släpps igenom utan kunskaper. En del av pengarna måste sedan användas för lokalhyror: ett slags förnedrande avgifter som universiteten tvingas betala till staten för att använda byggnader de tagit hand om i hundratals år.
Så förmedlas den enfaldiga bilden att medicin är ”svårare” och mer ”nyttigt” än historia, att det helt enkelt finns mer att lära sig om kroppen än om civilisationen
Universitet är inte till för att certifiera kontorsarbetare eller skapa säljbara uppfinningar, utan utgör grunden i ett demokratiskt samhälle. Liberalerna brukade försvara dess särskilda syfte: att skapa och sprida kunskap, i sig nödvändigt för att invånarna ska vara mer än bara konsumenter.
Därför är det olyckligt att regeringen genom budgeten upprepar sin uppdelning mellan duktiga och användbara discipliner, å ena sidan, och dumma och onödiga, å den andra. Budgetsatsningen gäller teknik och naturvetenskap: det är ”ingenjörslandet Sverige” som ska fram. Humaniora och samhällsvetenskap ges redan färre undervisningstimmar än Stem-ämnena. Så förmedlas den enfaldiga bilden att medicin är ”svårare” och ”nyttigare” än historia, att det helt enkelt finns mer att lära sig om kroppen än om civilisationen.
Kontakten med verksamma forskare är väsentlig för studenters förståelse av hur kunskap sprids och skapas. I Sverige är interaktionerna för få. Medan universitetslärare i andra länder delar sin tid mellan forskningen och undervisningen – ofta hälften, hälften – förekommer det att svenska lärosäten anställer disputerade som inte får någon forskningstid alls.
Som Anders Ekström skriver i tidskriften Respons skulle så kallade 50/50-tjänster där man får tid till både forskning och undervisning kunna göra verklig skillnad. I det nuvarande systemet måste forskare lägga tid på att konkurrera med sina kollegor om medel. Det har gjort det egentligen flexibla yrket svårt att kombinera med småbarnsåren, som infaller under den för karriären helt avgörande 30-årsåldern. Som ekonomiforskaren Olof Ejermo nyligen beskrev på DN Debatt (4/9) kan detta delvis förklara varför kvinnliga forskare halkar efter i publiceringstakt. Något som från ett rent ekonomiskt perspektiv måste ses som ett svårsmält slöseri med talang och forskarutbildning.
50/50-reformen skulle kräva att universiteten ges både mer pengar och större frihet från politikens och externa finansiärers agendor. Det borde inte vara något problem nu när Mats Persson är borta och målet är forskning i världsklass. Vi får se.
Läs fler texter av Elsa Kugelberg, till exempel:
Regeringen vill ha akademiker som lyder – och som kallar det frihet