För några år sedan värpte Emilie Blichfeldt på en idé om en kvinnlig rollfigur som var två meter lång. Under en ”kreativ tupplur” dök hennes fantasifoster oväntat upp som Askungen i en dröm – högrest, beslutsam och med sina enorma fötter mirakulöst instoppade i en glassko. Hon satt till häst för att rida iväg med sin drömprins. Men det var något som skavde i sagan: när paret såg ner, rann det blod ur skon.
– Jag vaknade med ett ryck, nästan i chock, för jag hade känt så stark empati med henne. Till sin förfäran – och min stora sorg – drabbades min fantasifigur av insikten att hon inte var Askungen, utan styvsystern som kapat tårna för att få plats i skon, berättar Emilie Blichfeldt när vi ses kort efter filmens Europapremiär på Berlins filmfestival.
Insikten drabbade även regissören med full kraft.
– Jag har själv storlek 42 och plötsligt insåg jag att befann mig i styvsysterns skor, en karaktär jag tidigare aldrig känt någon empati för, tvärtom. Nu kunde jag känna igen mig i hennes skam, i smärtan över att inte passa in i ett skönhetsideal, säger hon och fortsätter dramatiskt:
– Styvsystern, det är jag! Det finns bara en Askungen. Alla vi andra som kämpar för att trycka ner våra fötter i skon är styvsystrar. Jag ville att publiken verkligen skulle känna empati och förstå varför någon till slut skulle vara beredd att hugga av sig tårna i samma situation.
”The ugly stepsister” riktar strålkastarljuset bort från den godhjärtade prinsessan och ersätter pumpavagnen och de talande mössen med ruttnande kött och krälande likmaskar. Lea Myren gestaltar den socialt tafatta styvsystern Elvira, som drömmer om den svärmiske och knäsvage prinsen Julian (Isac Calmroth). För att passa in i 1800-talsriket Swedlandias skönhetsideal är hon beredd att gå mycket långt, inte bara till självstympning, utan också till svältkurer med bandmaskar och tortyrliknande skönhetsoperationer.
Som ni kanske redan anar är ”The ugly stepsister” en svidande och satirisk uppgörelse med dagens skönhetsideal och den skenande jakten på kroppslig perfektion.
– Vi lägger enormt mycket tid och pengar på det här, säger Emilie Blichfeldt. Lyckligtvis pratar vi allt mer om det, fler berättelser ifrågasätter den bild som sociala medier matar oss med: att skönhet är vägen till lycka och framgång. Men vi vill gärna tro att vår fixering är något nytt. Hallå, kvinnor har ju varit männens ägodelar i tusentals år, med huvuduppgiften att vara vackra, föda barn och behaga. Objektifieringen är urgammal. Det nya är den kvinnliga frigörelsen.
Det är förstås ofrånkomligt att jämföra Blichfeldts omtolkning av Grimmsagan med Coralie Fargeats ”The substance” med Demi Moore och Margaret Qualley som också kretsar kring osunda skönhetsideal, självförakt och kroppsskräck. Emilie Blichfeldt är beredd på frågan.
– Visst, det är en självklar jämförelse. Två kvinnor som gör filmer om skönhetspress med kroppsskräck som verktyg. ”The substance” är som en rebellisk storasyster som banat väg för ”The ugly stepsister” även om våra filmer är väldigt olika. ”The substance” har ett Hollywoodperspektiv och kretsar kring åldrande och kändisskap. Den är också mer formell, distanserad, smart, intellektuell och ytlig, med flit. Min film är nog mer emotionell, i bästa fall lär man känna karaktärerna och känner sympati, säger Blichfeldt.
Med det sagt, så har Blichfeldt inga problem med att lägga ut texten och föra intellektuella resonemang om kvinnors förhållande till sina egna kroppar i en historisk kontext eller samhällets ansvar i kampen mot självhat och självobjektifiering.
– Det var stort när vi kvinnor fick makt över våra egna kroppar. Men vi har aldrig riktigt fått chans att dekonstruera vår historiska kulturella roll. När det gäller objektifiering och kampen om skönhet, börjar det ofta med att man är offer, som för Elvira i filmen. Någon som säger åt dig att du inte duger och borde se annorlunda ut, säger Blichfeldt.
Precis som sin regikollega Coralie Fargeat har hon internaliserat skönhetshetsen så till den grad att det blir en del av hennes identitet och skapat en våldsam inre kamp som leder till ett självförakt.
– Ja, man blir så medskyldig och medberoende att det är svårt att avgöra: ”Gör jag det här för min egen skull eller för att andra förväntar sig det?” Jag vill inte säga att något är rätt eller fel, men det är ett rum vi behöver prata om, slår hon fast.
Hon berättar att hon älskar att utforska frågor kring femininitet och maskulinitet. Själv har hon funderat länge på hur hon som kvinna ska skapa utrymme för att uttrycka sig på sina egna villkor.
– Jag vill inte förneka min kvinnlighet, även om den har fötts ur objektifiering. Skönhetsidealet är ju inte en absolut sanning, utan en social konstruktion som förändras över tid. Det som ansågs vackert på 1600-talet är inte samma sak som vi uppskattar i dag. Och det finns så mycket mer som kan vara vackert än det snäva ideal vi ofta matas med.
Hennes inspiration till debutfilmen kom inte från Disneyversionen av Askungen, utan snarare från en pixiebok med bröderna Grimms originalberättelse, där texten beskriver hur styvsysterns tår skars av och blod sipprar ur skon. Hon hämtade även idéer från den alternativa tjeckiska julklassikern ”Tre nötter till Askungen” (1973), där sagoprinsessan får hjälp av tre magiska hasselnötter för att nå sina drömmars mål. Dessutom lyser ögonen upp när hon pratar om ”kungen av venerisk skräck”, David Cronenberg.
– Det var Cronenberg som fick mig att upptäcka kroppsskräck, inte minst när jag såg ”Crash”. Han kombinerar humor, elegans, blod med djupa tankar om samhället och filosofi. Det är inte bara splatter för sakens skull utan har en högre mening. Det som gör bodyhorror-genren så stark för mig är att den binder samman kropp och sinne. Våra kroppar påverkar våra tankar och tvärtom.
Som kvinnlig regissör är hon hela tiden medveten om att det filmspråk som hon arbetar med i ”The ugly stepsister” från början är skapat av män.
– Jag har ingenting emot den manliga blicken, det är överrepresentationen som är problematisk. Därför har jag fördjupat mig i kvinnliga regissörer som Lynne Ramsay, Andrea Arnold, Claire Denis och Agnès Varda, för att bygga vidare på deras språk. Och, som Jim Jarmusch sa: ”Stjäl, stjäl, stjäl! Gör andras till ditt eget”, ler hon.
För att vara en debutfilm har ”The ugly stepsister” enorma ambitioner med en stor ensemble och många svåra och kostsamma scener i kostym, specialeffekter, djur och dansnummer. Rubb och stubb skulle spelas in på runt 30 dagar, mestadels i Polen.
– Polen har en stolt tradition med fantastiska filmarbetare och otroliga miljöer, från klostret till balsalen på slottet. Vi fick så mycket filmkänsla för pengarna. Och vi har ju inga slott i Norge eftersom svenskarna tog alla våra pengar, skrattar regissören som hyrt in en mindre armé av svenska skådespelare i filmen, förutom Isac Calmroth även Adam Lundgren, Cecilia Forss, Malte Gårdinger, Ralph Carlsson.
Med sin egenhändigt smidda slogan, ”Go big or go home”, är hon fast besluten att fortsätta erövra filmvärlden. Härnäst väntar antingen ett ett science fiction-drama i en nära framtid med kroppsskräck eller ett historiskt drama som ska utspela sig på 1920-talet.
– Det är väldigt olika berättelser, men båda har starka budskap och erbjuder unika filmiska upplevelser. Om jag hittar en historia med en stark röst och filmisk kraft, då är jag alltid redo att göra den.
Läs mer:
Coralie Fargeat: ”Kroppsskräck är det perfekta sättet att skildra kvinnligt självhat”
