Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För många år sedan besökte jag ett välgörenhetsprojekt i flyktinglägret Sabra och Shatila i Beirut. Det gick ut på att ge barn och ungdomar en meningsfull fritid och få dem att sträva efter en annan framtid.
– Du vet, barn här har i dagsläget två alternativ: antingen blir de fattiga, eller så blir de terrorister, sa föreståndaren för projektet till mig.
Terrorgrupper var framgångsrika i sitt rekryterande i lägret. De kunde erbjuda både pengar och en tydlig fiende. Ett kall och en väg ut från misären.
Förutom att det förstås inte var en vettig eller hållbar väg, vilket var vad välgörenhetsprojektet försökte lära ut. De kämpade i motvind redan då och sedan dess har bidragen till den typen av projekt kapats på bred front.
Donald Trump säger att vapenvilan mellan USA, Israel och Iran är en ”total och komplett seger”.
”Fienden har i sitt orättvisa, olagliga och kriminella krig mot den iranska nationen lidit ett obestridligt, historiskt och förkrossande nederlag”, säger å sin sida den iranska regimen i ett uttalande.
Israel säger att vapenvilan inte gäller Libanon och har under onsdagen fortsatt bomba mål i de södra delarna av landet, samt varnat libaneser för att röra sig en enda centimeter söderut.
Gulfstaterna säger inte så mycket, men enligt den amerikanska presidentens inlägg i sociala medier behöver de inte göra det heller.
”På uppdrag av Amerikas förenta stater, i egenskap av president, och även som representant för länderna i Mellanöstern, är det en ära att konstatera att detta långsiktiga problem är nära en lösning”, skriver Trump på Truth social, som om han plötsligt är talesperson för en hel region.
Det som inte syns på bilderna är hur livsutrymmet har snörpts åt de senaste veckorna för alla som inte uppskattar regimen.
Statliga medier i Iran var snabba med att kabla ut bilder på regimanhängare som gav sig ut på gator och torg i Teheran och började bränna israeliska och amerikanska flaggor efter beskedet om vapenvilan. Det som inte syns på bilderna är hur livsutrymmet har snörpts åt de senaste veckorna för alla som inte uppskattar regimen. Hur den har fortsatt att avrätta dissidenter, strypt internet och fortsatt sina förföljelser av meningsmotståndare.
Man ska heller aldrig underskatta vad en gemensam fiende som hotar att utplåna ”en hel civilisation” kan göra för sammanhållningen i ett land. En sargad regim kanske ses som ett mer rimligt alternativ än totalt kaos för många människor som bara vill leva i lugn och ro.
Och i vilket fall har det ju aldrig funnits något utrymme för ett folkligt uppror under de senaste veckornas våldsamma bombkampanj.
I Israel har oppositionen gått till stenhård attack mot Benjamin Netanyahu på onsdagsförmiddagen. I övrigt är det ganska tyst. Man kan tänka sig att det inte finns så mycket att säga när man har gått med på en vapenvila utan att ha uppnått någon av sina viktigaste punkter: se till att Iran aldrig lyckas tillverka atomvapen och utplåna den iranska regimen från att utgöra ett hot mot Israel.
Israel har krigat på olika fronter i två och ett halvt år och ändå har inte ett enda hot utplånats. Hizbollah krossades, hävdades det, men återvände starkare än någonsin. Hamas ägnar sig åt att terrorisera befolkningen i Gaza samtidigt som de fortfarande inte har lagt ner sina vapen. Huthierna i Jemen har uppenbarligen en hel del kraft kvar.
Och dessa rörelser av extremister och terrorister ser en ljusnade framtid, när allt fler förlorat hus, hem och anhöriga, när allt fler tappat allt hopp om att få leva i fred, när kampen står mellan svart och vitt och inga gråskalor existerar.
Välgörenhetsprojektet i Sabra och Shatila finns inte kvar längre. Liksom många andra projekt har biståndet dragits in.
Jag gissar att den forna föreståndaren fortfarande ser det som att barnen i lägret bara har två val.
Läs mer:
Därför lyckades Pakistan medla fram vapenvila
Trump accepterar två veckor långt eldupphör
Här är USA:s och Irans kravlistor för vapenvila
