Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det är inte varje dag man känner för att citera ett klokt uttalande från den amerikanska vicepresidenten JD Vance, men denna tisdagskväll känns det rimligt:
– Varje gång det inträffar en våldshandling finns det en benägenhet att säga: ”Åh, detta är slutet på vapenvilan, detta är slutet på fredsplanen.” Det är inte slutet. Det är faktiskt precis så det här måste gå till när man har människor som hatar varandra och som har kämpat mot varandra under en väldigt lång tid.
Vance sa förvisso dessa bevingade ord för en vecka sedan och saker och ting har förvärrats sedan dess, men generellt är det fortfarande sant. Hamas och Israel har inte gått med på att sluta fred för att de är beredda att leva med varandra, de har gått med på vapenvila och fredsplan för att det var deras enda egentliga alternativ. Och för att de ser USA:s president Donald Trump som en garant för att de båda ska få det de vill (vilket inte nödvändigtvis är saker som går ihop på lång sikt).
Under veckan som gått sedan Vance flög hem från Israel har ilskan växt både i Israel och i Gaza. Hamas och regeringen Netanyahu har båda anklagat varandra för att göra saker som bryter mot vapenvilans överenskommelse. Människor i Gaza har fortsatt dö i israeliska attacker, ofta i närheten av den så kallade ”gula linjen” som definierar området det israeliska försvaret, IDF, har dragit sig tillbaka till.
Anhöriga till gisslan i Israel har blivit argare och argare över att Hamas inte lämnar tillbaka samtliga döda kroppar som finns i Gaza. Demonstranter som alldeles nyligen krävde vapenvila och stopp på kriget har börjat kräva motsatsen, som straff för att deras nära och käras kvarlevor inte återbördas till Israel.
Samtidigt pressas premiärminister Netanyahu av sina högerextrema koalitionspartners som har varit emot vapenvilan sedan dag ett.
Det ska sägas att det inte är helt enkelt för Hamas att hålla sin del av avtalet när det kommer till gisslan. Både Israel och USA är medvetna om att det inte är lätt att lokalisera alla döda kroppar – det ligger tusentals döda palestinier begravda i rasmassor över hela Gazaremsan och att bland dem lyckas gräva fram ett tiotal gisslantagna kommer att ta tid.
Men droppen som fick bägaren att rinna över för många kom på tisdagsmorgonen, när det visade sig att en död kropp som Hamas hade återlämnat under måndagsnatten inte tillhörde någon av de saknade – det var delar av en ung man som redan har begravts av hans anhöriga. Dessutom har dessa anhöriga redan öppnat graven vid ett tillfälle, eftersom nya kvarlevor har hittats även vid ett tidigare tillfälle.
Detta, i kombination med uppgifter från IDF om att Hamas grävde ner dessa kvarlevor för att sedan direkt gräva upp dem igen inför representanter från Röda korset, utlöste en enorm israelisk vrede. Hamas i sin tur anklagade på tisdagen Israel för att ha brutit mot vapenvilan 125 gånger.
Därefter uppstod stridigheter mellan Hamas och IDF i närheten av Rafah. Parterna har vitt skilda uppfattningar om vem som egentligen anföll vem, men för Netanyahu var det anledningen han behövde.
Han beordrade IDF att direkt slå till ”hårt” mot Gaza.
Kanske var det en ren tillfällighet att denna order kom när klockan var mitt i natten i Japan, där Trump råkar befinna sig. Kanske var det inte det.
Men hur den amerikanska presidenten reagerar när han vaknar kan vara avgörande. Både för civilbefolkningen i Gaza, för hoppet om fred i regionen och för hans egen heta dröm om Nobels fredspris.
