Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
För ett år sedan brann diktatorns huvud i form av en staty när vi helt fritt kunde köra in i det nya Syrien. Syrien efter Assad.
Det var en otrolig känsla att färdas mot Damaskus. Att se den övergivna gränsstationen, där bilder på diktatorn hade skjutits sönder. Den plundrade taxfreebutiken. De unga männen med automatvapen, rebellerna, som stod och hängde på olika ställen längs med vägen.
Det var svårt att veta hur man skulle se på dem. Tänk om de skulle stoppa bilen? Rikta sina vapen mot mitt huvud, fråga vad jag hade i deras land att göra?
Allting var så osäkert den dagen, men när vi nådde Damaskus tog den enorma lyckan som slog emot oss över alla eventuella farhågor. Euforin var så överväldigande. På ett torg i huvudstadens centrala delar firade människor som om det inte fanns någon morgondag. Rebeller sköt i luften med sina automatvapen, barn och kvinnor dansade på en övergiven stridsvagn som regimens soldater fått överge.
En man jag pratade med i det allmänna glädjeruset beskrev det så här:
– Det är som att vi har haft ett ständigt tryck över bröstet. En tung regimstövel som har trampat ner sitt folk, för att plötsligt lyftas. Känslan av frihet är helt otrolig.
Många olyckskorpar kraxade utanför Syrien den där dagen. Och de fortsatte oroa sig. Vilka var egentligen rebellerna? Vad ville rebelledaren al-Jawlani? Var det nya IS som hade tagit över Syrien?
Man minns knappt längre att han gick under namnet al-Jawlani, mannen som plötsligt var på allas läppar. Rebelledaren blev president, tog på sig kostym och bytte tillbaka till sitt riktiga namn. Ahmed al-Shaara.
Han har jobbat hårt på att skaka av sig sin jihadistiska bakgrund, pratat om sammanhållning och inkludering, om ett demokratiskt Syrien där alla får ha vilken tro de vill.
Under året som gått har han tagit sig in i politikens finrum världen över. Det kröntes i höst med ett besök hos USA:s president Donald Trump i Vita huset.
Men de som oroade sig hade inte helt fel.
Syrien står inför stora utmaningar. Landet är fattigt och sönderslaget av krig. Det finns svåra interna motsättningar. Under våren utfördes en våg av massakrer mot minoriteten alawiterna – samma folkgrupp som Assad tillhör – längs kuststäderna. Hundratals alawiter dödades och trots att den nya regeringen och al-Sharaa förkunnade att de fördömer allt våld, tycker många att de har gjort för lite för att stävja hämndaktioner.
Alawitiska kvinnor vittnar om kidnappningar. Om att låsas in av jihadister som misshandlar och våldtar dem. Vittnesmålen kommer från överlevare – mörkertalet är troligen stort.
Inte heller detta tas på allvar av den syriska regeringen, säger människorättföreträdare.
– Det finns många fall med olika motiv, noterbart är att många flyr våld i hemmet eller med en älskare, sa inrikesdepartementets talesperson Nour al-Din al-Baba i november, vilket fick 20 syriska människorättsorganisationer att protestera i ett öppet brev.
Men trots alla svårigheter finns det anledning att fortsätta hoppas på en ljusare framtid.
FN:s ledande organ för mänskliga rättigheter, OHCHR, kan exempelvis verka i Syrien igen. Under Assad-regimen tvingades det bevaka situationen i landet från grannlandet Libanon, vilket gjorde insynen mycket begränsad.
OHCHR:s platschef i Syrien sade i veckan något glädjande. Att även om stora utmaningar kvarstår så är den generella riktningen i landet ”konstruktiv och positiv”.
Syrier som DN har pratat med i veckan säger ungefär samma sak. Ingen vill tillbaka till Assadregimen. Men alla hoppas att det ska bli bättre.
Läs fler texter av Emma Bouvin här.















