Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Två gånger bara den här veckan har jag vaknat upp till pushnotiser som fått mig att tro att kriget har börjat igen. Båda gångerna har jag snabbt kunnat konstatera att vapenvilan mellan Iran, Israel och USA fortfarande tycks vara intakt, trots amerikanska attacker och iranska svar, eller vice versa.
”Det handlade bara om att skydda vapenvilan” är det nya standardsvaret på hur det kan komma sig att man utför attacker när man har enats om att låta bli. Eller: ”Det var attacker i rent försvarssyfte”.
Allting hänger dessutom ihop, vilket gör att de olika spända vapenvilorna alla omöjliggör varandra i närområdet.
I Gaza är det ”vapenvila” sedan oktober förra året. Sedan dess har minst 880 palestinier dödats i den belägrade lilla landremsan, enligt lokala hälsomyndigheter.
Minns någon Donald Trumps ”fredsstyrelse” som skulle förändra allt i Gaza? Han pratade bland annat om den och om hur den skulle leda till fred i hela Mellanöstern när han installerades som president för en andra mandatperiod.
Den skulle även innebära internationella fredsbevarande styrkor i Gaza. Endast fem länder har gått med på att skicka soldater och av dessa har hittills noll skickat någon. Indonesien skulle stå för den största andelen, 8000 soldater, men detta ligger just nu på is. I Indonesien, ett muslimskt land, är nämligen upprördheten över USA:s attacker mot Iran stor. Det går inte att politiskt motivera att skicka soldater för att hjälpa Trump med fred när han samtidigt ägnar sig åt krig mot muslimer.
Dessutom var en förutsättning för denna internationella insats att Hamas skulle gå med på att avväpnas. Så har inte skett. Hamas motiverar det med att det är omöjligt så länge som Israel fortsätter utföra attacker mot Gaza, något man för övrigt också skulle sluta med enligt avtalet.
Allting hänger ihop. Allting hänger på en skör tråd.
I Libanon fortsatte de israeliska attackerna efter vapenstilleståndet mellan Israel och Hizbollah i november 2024, ända fram tills det blev aktivt krig igen i mars i år. Nu råder återigen vapenvila. ”Vapenvila”. Ändå rasar kriget i södra Libanon som om ingen av de stridande sidorna kände till det.
Hizbollah har lyckats bygga upp sin militära kapacitet trots att premiärminister Benjamin Netanyahu i månader skröt om hur terrororganisationen hade utplånats och under de senaste veckorna har ett stort antal israeliska soldater dödats och sårats.
Fast inte lika många som de civila libaneser som påverkas av den förhandlingsmässigt frysta situationen.
Det är Iran som har byggt upp Hizbollah. Från Teherans horisont måste ett avtal om fred inkludera Libanon. Men den libanesiska regeringen, där Hizbollahs politiska gren inte ingår, vill inte veta av någon hjälp från Iran.
Allting hänger ihop. Allting hänger på en skör tråd.
Det pratas om ett avtal mellan Iran och USA, men att döma av det som sipprar ut från förhandlingarna är det varken nära förestående, eller en framgång för den som helst av allt vill se en hållbar fred och ett öppet Hormuzsund. En av de senare sakerna det har ryktats om är att Iran vill styra sundet i samarbete med USA-allierade Oman.
– Ingen kommer att kontrollera sundet. Det är internationellt vatten och Oman måste uppföra sig, precis som alla andra, annars måste vi spränga dem i luften. De förstår det, det kommer att gå bra för dem, säger Trump om detta.
Ett helt normalt sätt för världens mäktigaste president att uttala sig, i den här nya, normala tiden.
Läs mer:
USA och Iran har attackerat varandra – mitt i vapenvilan
Emma Bouvin: Trump kallar det ”love tap” – men vem pussar vems rumpa nu?