I en intervju med DN förra veckan påminner toppdiplomaten Jan Eliasson om att de första orden i FN-stadgan fortfarande lyder: ”Vi, de förenade nationernas folk.” Och inte: ”Vi, de förenade nationernas regeringar.”
Ordvalet debatterades hårt när stadgan skrevs – motviljan var stark mot att ge ”folken” för stark juridisk rätt i förhållande till stater. Men att understryka mänsklighetens gemensamma intressen fick stor betydelse för framväxten av de mänskliga rättigheterna.
Det var en av de viktigaste vinningarna från 1900-talets successiva uppbyggnad av den rådande världsordningen – att maktstaternas schackspel med människors livsvillkor försvagades.
Det som tidigare tillhörde krigets vardag – svält som krigsmetod, bombningar av civila mål, annekteringar av andra länders territorium – är nu brott mot internationell rätt som berättigar konsekvenser från världssamfundet.
Det som tidigare tillhörde krigets vardag – svält som krigsmetod, bombningar av civila mål, annekteringar av andra länders territorium – är nu brott mot internationell rätt.
Denna ordning har ledare som Vladimir Putin, Benjamin Netanyahu och Donald Trump gjort allt för att rasera.
Vittnesmål om krigsbrott haglar tätt från Ukraina. Lokalbefolkningen i Gaza förvägras humanitärt bistånd. Donald Trump hotar att annektera Grönland och lämnar internationella avtal.
Här är den internationella rätten tydlig: Gränser är okränkbara – vi annekterar inte landområden för att vi kan. Tvister ska lösas på fredlig väg och avtal respekteras. Kriget har lagar som ska följas. Och regeringar får inte godtyckligt neka humanitär hjälp till civila.
Det är en världsordning som sätter mänskligheten i centrum. Som är värd att kämpa för. Alternativet är en tillbakagång till en värld där de stora maktspelarna bestämmer.
Och där den lilla människan återigen blir obetydlig.
Läs mer:
Max Hjelm: Trump bombar Iran – då ökar pressen på Europa
Ledare: Konsekvenserna är omöjliga att överblicka
