Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Två barn reder sig själva i en stuga på en ö. Föräldrarna arbetar som fyrvaktare, och barnen går dit när de behöver. Exempelvis när det stormar. Sofia Falkenhem, illustratör till bland annat Mats Strandbergs böcker om monstret Frank och många andra mellanåldersböcker, skildrar gärna det fantastiska och övernaturliga. Stilen är grafisk, figurerna åt mangahållet. Hennes nya bilderbok ”Dagen vi hittade en drake” inleds med att hotfulla mörka moln kryper närmare den lilla ön. Det finns en spänning och lockelse i färgerna: den orange himlen, det koboltblå havet och det elfenbenssvarta i både molnen och ön, som om de drogs till varandra. Här finns en förkärlek till det farliga, osäkra, upprörda. Både kolorit och komposition drar tankarna till Tove Janssons ”Vem ska trösta Knyttet”, där ju också det farliga och främmande omfamnas, även om jämförelsen stannar där.
Stormen är dundrande och intensiv, enorma gröna vågor slår mot berghällen och framhäver barnens litenhet. I kontrast finns också det trygga, varma, säkra hos föräldrarna, en plats att pusta ut på. Dagen efter ligger havet stilla och persikofärgat, och barnen letar fynd som stormen fört med sig till stranden. Snart hittar de en sårad drake som de tar hem och försöker mata. Men vad äter en drake egentligen?
Här önskar jag att Sofia Falkenhem hade stannat upp lite kring själva upptäckten. Kanske vilat mer i äventyret att leta drivved, låtit läsaren se vad de brukar hitta. Det går lite väl snabbt. Samtidigt är hennes illustrationer stämningsfulla, ombytliga. Detaljerna från vardagen – täcket som hänger ut mellan spjälorna i våningssängen, eller fårskinnstofflorna på hallgolvet – bidrar till att förhöja det fantastiska. När det skymmer skapar hon med stor precision långa, lila skuggor från det varmgula kvällsljuset, och det bor en tryckt tystnad i hennes bilder.
Lugnet får ett abrupt avbrott när det visar sig att draken har en fäbless för sådant som lyser. Med yviga linjer och starka kontraster i komposition och färgsättning blir historien plötsligt akut hotfull. Trots stor potential i bilder och anspråk blåser stormen över lite väl snabbt, och det trygga är väl snällt. Efteråt är allt som vanligt igen. Eller? Sista sidan visar på ett charmerande sätt hur ön har fler överraskningar att bjuda på.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
