”En natt som den här”
varför ljuga
och låtsas som ingenting
du är ensam
ensam i en sjuk galen värld
och en natt som den här
sitter du uppe och vakar
vid den tända lampan
och det är lönlöst
vi får aldrig veta vad du ser
därute i mörkret
snön på hustaken kanske
eller en hotfull skugga
en främmande man
som närmar sej med knutna nävar
eller ser du ryckningarna
hos en skadad fågel
som somnar in på sitt lakan av vind
du är ensam
ensam som vi andra i en sjuk galen värld
där framtiden redan känns våldtagen
och lämnad åt sitt öde
tillvaron rullar ut sitt svarta garn
och jord skyfflas
men räcker inte till
kan inte täcka över allt blod som spills
när du vänder dej bort och försöker blunda
sitter bilden kvar i ditt huvud
av ett vackert men sönderhugget träd
som försöker resa sej upp igen
försöker släpa sej ut ur staden
du är ensam
ensam i en sjuk galen värld
och vissa av oss har tusen vänner
men knappt ens två som går att lita på
bortglömda kärleksbrev
kippar efter andan i en byrålåda
för trög att öppna
och allt fler vill skiljas
trötta på kroppar som samlat damm
och allt bara fortsätter och fortsätter
medan åren tar sats
flimrar förbi
en gång var du ett barn
som flätade in en hökfjäder i sitt hår
du trädde röda smultron på ett strå
under mulna regniga dagar
lekte du med tanken
att solstrålarna fått gå i trasiga skor
och tvingats stanna
vända om
du är ensam
ensam som vi andra i en sjuk galen värld
och du släcker din lampa
kryper ner i sängen
och låter mörkret vara ifred
låter det krama sovrumsfönstret
som står öppet på vid gavel
och du reser i sömnen
du reser långt långt bort
till platsen där vildhästarna leker
och tar hand om sina föl
platsen där månljuset
lagt ner sitt blixtrande svärd
i den kolsvarta floden
och där livet självt försiktigt ler mot dej
livet som ständigt
hamrat och bankat mot himlen och marken
för att släppas in
och äntligen få komma hem